Tänkte svara på en kommentar jag fick tidigt imorse. Som ni ser handlar den om AA och jag tänkte bara klargöra något. AA-möten är i regel öppna till viss del. Det kan vara vissa speciella dagar då mötet är öppet och man som alkoholist, nykter alkoholist, anhörig eller intresserad kan få komma dit och prata eller lyssna på vad som sägs.

Klart ska man dock ha för sig att AAmötet i sig inte driver någon behandling utan det är ett ställe för de med missbruket att kunna dela erfarenheter, berätta för någon om sina rädslor och underliga beteenden som de kan ha kvar eller enbart träffa andra som befinner sig i samma situation. AA gör heltklart ett bra arbete för de som finner det givande men även en hel del negativ kritik har riktats mot dessa grupper. De ska vara för religösa och ibland kan det nästan vara ett ställe för alkoholister att planera nästan fylla. Men det kan, som jag ser det, ske inom alla självhjälpsgrupper då vissa inte alltid är fullt seriösa.

Därför uppskattade jag eftervården. Den är byggd som ett AA-möte för de som gjort sin behandling på Stennäs Behandlingshem och genom att det är en eftervård så regleras mötet lite och det svävar inte ut i ingenting..

Idag har jag varit på studiebesök på Renforsen som ligger i Vindeln. Renforsen är ett behandlingshem med en del öppna platser och en del slutna platser på deras tre avdelningar (sluten, öppen och kvinno-avdelning). Säkert ett av de bästa studiebesöken som jag gjort och vi fick verkligen ta del av alla avdelningar och deras egna, speciella arbetssätt och utmaningar.

Något som slog mig när vi var på kvinnoavdelningen var männens och kvinnornas olika sätt att agera. På avdelningarna med herrarna var det mer utåtagerande och man kunde se dörrar och väggar sönderslagna. På kvinnoavdelningen handlade det mer om att skada sig själv för att i sin tur få uppmärksamhet av personalen. Detta spann ut i ett samtal angående uppmärksahet och bekräftelse. Hur kommer det sig att vi skiljer oss så otroligt mycket mellan könen? Hur kommer det sig att kvinnor ofta söker uppmärksamhet och bekräftelsen på att någon ser mig genom att vara självdestruktiva? Kan det vara så att kvinnor har ett större behov av bekräftelse?

Tror många tjejer idag (med eller utan missbruk) söker bekräftelse från andra på destruktiva vis. Det kan exempelvis vara genom självskadebeteende eller flyktiga sexuella förbindelser. Hur kommer det sig att alla dessa underbara flickor inte kan ta emot komplimanger och bekräftelsen när den kommer utan istället irriterar man sig på att kompisen fick en mycket bättre kommentar eller fick hångla med ragget på krogen. Istället för att ta åt sig låter man allt negativt sticka en i ögonen istället. Men en negativ grej väger väl tyngre än tio positiva?

Vet att inlägget blev spretigt och inte kom till en riktigt poäng, men ville bara få ur mig en del tankar om ämnet och kanske kan någon där ute komma med en kommentar? Hur tror ni det är med bekräftelse? Varför är alla så rädda att inte duga och kan behovet övergå till ett beroende?

Jag har tänkt att lägga ner.. lägga ner vad? Bloggandet? Nej. Skolan? Aldrig! Jakten på kärleken? Skulle inte tro det. Min livssituation? Nä, inte det heller.

Jag har tänkt att lägga ner Tunisien inläggen, iallafall för nu. De gör att jag stannar upp och inte bloggar alls. De inläggen tar sådan tid att det inte finns tid i huvudtaget för annat bloggande. Så väljer nu att meddela att jag lägger ner Tunisen för stunden. Hoppas det är okej.

Istället ska jag återgå till att prata om min vardag, om min jakt på den rätte och människors beteenden i allmänhet. Läs och njut för jag är tillbaka!