Min första kyss
Min första kyss ägde istället rum högt uppe i norra Sverige - i jokkmokk för att vara exakt. Jag tror iallafall att det var min första kyss. Jag var uppe med en kompis precis under höstmarknaden och vi var ute och vandrade på kvällen ihopp om att se lite snygga killar. Det hela slutade med att min vän gick iväg med en kille medan jag hamnade på gräset framför discoteket med en annan.
Minns att vi satt och pratade och jag beklagade mig över att alla tjejer kunde gå i så kort kjol trots att det var galet kallt. Killen lånade då ut sin kofta till mig medan vi satt där. Minns att jag småskakade, om det var pga. kylan eller nervositeten av vad som skulle ske vet jag inte men då plötsligt hände det.
Hur gör man? Tunga? Inte tunga? Huvudet åt vänster eller huvudet åt höger? Ni anar inte hur många frågor som hann komma upp i mitt huvud innan kyssen väl ägde rum. Så där i mörkret, på en gräsplätt, framför ett discotält i lilla jokkmokk fick jag min första kyss...
Drömmar
Dagens tema är drömmar och jag vet att jag tidigare pratat om dem men jag tänke ändå ta och berätta några av mina drömmar, stora som små och lite av mina tankar kring de som jag har just nu.
Drömmar är för mig otroligt viktigt. De inger hopp och en fristad i den annars ganska gråa vardagen och kan få oss att orka det lilla extra. Hopp, temat som jag skrev om för några dagar sen och liksom hopp är det alltid viktigt att ha drömmar. Det behöver inte vara en önskan om att vinna en miljon på lotto eller gifta sig med vår svenska prins. En dröm kan vara så mycket mindre men ack så betydelsefull.
För mig är drömmar det som får mig att fortsätta att gå. Drömmar, liksom hopp är den lilla moroten som lockar iallafall mig att försöka nå stjärnorna. Utan dessa vet jag inte vart jag befunnit mig i livet idag. Det är drömmarna som gjort att jag vågat att testa, att jag vågat att ge mig in i saker och att jag vågat ta för mig. För jag vet vart jag vill och det finns ingen annan som vill göra det jobbiga arbetet åt mig. Så vill jag nå min dröm måste jag arbeta för den själv!
Så vad drömmer jag om? Jag drömmer om att få upptäcka nya kultrer och uppleva nya människor från världens alla hörn. Jag drömmer om att en dag finna kärleken och känna mig trygg i den jag är. Jag drömmer även om att klara av min utbildning och att jag kommer trivas i mitt framtida jobb. Jag drömmer även om att jag aldrig ska känna mig fullärd, att jag aldrig känner mig totalt nöjd och känner att allt är fulländat. Jag älskar att ha något att arbeta för, att ha något att drömma om och något att utmana mig själv i!
Dagens outfit
Här på golvet sitter jag då ihoptrykt. I brist på speglar här i lägenheten så fick jag fota mig själv i en av delarna till min spegelvägg som här står upplutad mot väggen. Ja, det är vad jag just nu använder som helkroppsspegel! På mig hittar vi då jeansleggings och en söt tunika/blus från VILA från urminnes tider. Säkert två år har den varit med men den får fortfarande användas flitigt.
Vet att bilden är dålig men inse, moderepotage och outfitbilder är inte min grej. Jag är ledsen. Ska istället fortsätta att blogga om känslor, beteenden och tankar kring olika livssituationer. Det är mer my cup of tea och det jag känner att jag kan. Hoppas ni förstår!
Min man?
Det ironiska i allt detta är att det är 13 dagen på utmaningen, alltså 13:de temat som jag ska gå igenom. Och vad är då 13? Jo, ett oturstal! Kommer jag aldrig att finna kärleken igen? Är det därför detta tema hamnat på just denna dag? Kommer allt jag skriver att vändas emot mig? Som ni ser är jag lite vidskeplig ibland!
Men jag ska trotsa oturstalet och gå igenom för er vad jag söker hos en kille. Vart ska vi börja?
Säkert det absolut viktigaste för mig är att killen är på väg någonstans. Nu menar inte jag att han ska vara ute och promenera eller transportera sig från punkt A till punkt B. Nä, utan jag vill att han inte står och stampar i livet och inte vill gå vidare. Är han arbetslös så är det okej om han då aktivt försöker hitta ett jobb. Men folk som går hemma och dräller utan minsta tanke på jobb är Nej tack! Vet inte om det är för att man själv utbildar sig och försöker komma någonstans eller om det bara är jag. Men just denna punkt har blivit viktigare och viktigare för mig för varje år.
Självklart vill jag kunna vara mig själv med honom. Jag vill kunna handla helt spontant i hans närhet utan att frukta vad han skulle tänka. Jag är själv väldigt spontan och ibland lite för spontan att jag själv inte riktigt hinner med vad jag håller på med. Då behöver jag någon som inte tittar snett och funderar på när öppettiderna på psyket är. Dock får han inte vara lika spontan och impulsiv som jag. Jag vet att jag ibland kan behöva lite tyglar och att jag har lätt att sväva ut i saker och ting. Jag behöver någon som kan hinna fånga mina skosnören igen och dra mig ner på jorden när jag försöker lyfta från marken.
Att han har ett intresse för resor är också viktigt för mig då detta är min nyfunna passion. Jag vill att han ska vara intresserad av att se nya kulturer, andra sätt att leva och att han vågar ta steget ut ibland - då gärna utanför charterorterna och ut i verkligheten.
Hans självförtroende är också mycket viktigt för mig. Jag behöver någon som vågar ta tag i saker, någon som vågar testa på något nytt och någon som vågar ta steget ut. jag behöver någon som jag kan känna mig trygg med och som kan ge mig lugn ibland när allt annat känns stormigt.
Jag antar att listan kan göras lång men måste erkänna att detta var riktigt svårt. Vad söker jag egentligen? De tidigare nämna sakerna är för mig det som är allra viktigast. Men sedan finns det en hel del saker jag skulle uppskatta hos min framtida mr. Right. Då både till utseende och till personlighet och egenskaper. Men hur roligt skulle det vara om jag helt och hållet hade en plan för hur han skulle vara?
Jag försöker faktiskt hålla dörrarna öppna för killarna där ute. Vem vet, kanske hamnar jag någon dag med en kille som faktiskt är arbetslös, lever i sin drömvärld, tycker om att stanna hemma och är kvinnan i vårt förhållande? Men måste erkänna att den mannen känns otroligt långt borta just nu!
I min handväska
Idag ska ni få ta del av det som finns i min handväska. Man har ju ofta hört killar fundera på vad man alltid bär med sig i sin enorma handväska och nu ska ni få ta en titt.
Jag måste nog säga att jag är ganska tråkig. Jag har många väskor som jag använder kontinuerligt vilket gör att det alla viktigaste flyttas över till nästa väska ganska ofta. Så jag har inte så mycket onödigt som jag bär med mig på tyvär. 
Det vi kan hitta i min väska är iallafall min kalender. Man vet aldrig när något nytt dyker upp som man måste skriva ner. Mitt minne är lika bra som en guldfisks så det är lika bra att man skriver ner det direkt. Annars är risken stor att det är borta ur minnet inom fem minuter.
Jag har också alltid med en vattenflaska. Det är viktigt att dricka vatten och jag försöker ha lite koll på det nuförtiden. Annars är det så lätt att man bara dricker lite till lunch och att det blir något glas senare på kvällen. Det är sjukt för lite så därför bär jag alltid med mig vatten nu.
Vi hittar även min börs och jag är glad att jag inte behövde visa hur det ser ut där inne. För där samlas kvitton på kvitton vill jag lova! Vi hittar även mina nyklar som jag bär med mig om veckorna.
Något läppbalsam är ett måste så det har jag också alltid med mig! Hatar känslan av torra, "rena" läppar så därför åker läppbalsamet ofta på. Sedan hittar vi lite halstabletter vilket jag alltid också har med mig. Prefekt när man är ute någonstans och har ätit något som smakar lite illa i munnen. Då tar man en halstablett/tuggummi och andedräkten är som ny igen!
Sedan har vi det enda som inte följer med på resan från väska till väska - en gammal biobiljett. Den låg tydligen ihopknycklad i ett litet fack så tänkte att jag visar upp den med.
Så nu har ni sett i min väska. Stor väska - lite grejer va?
Mitt syskon
Stefan Lindqvist, min storebror och värsta fiende när jag var liten. Som de flesta barn så bråkade vi en hel del som småttingar. För att kompensera mot att jag var mindre så körde jag på riv och bit metoden. Så fort bråket triggades igång åkte klorna ut och vampyrtänderna fram. Min bror som är tre år äldre kunde istället riva tag i mitt hår eller använda sig av sin fysiska kraft och slå till mig en och annan gång. Detta kallar jag domestic violence!
Skämtåtsido! Minns en gång vi bråkade ganska rejält. Det var sent och redan mörkt ute för längesen. Jag hade på mig mitt favoritnattlinne och skulle gå och lägga mig men istället triggades ett bråk igång där i soffan. Stefan tar då tag i den stora brun/svarta kudden vi hade och slog till mig rakt över ansiktet. Detta var inte en liten lätt och mjuk kudde utan av någon konstig anledning var den väldigt hård och otroligt tung. Detta resulterade i att två av mina mjölktänder flög ut. Det är något vi skrattar åt idag, över att han fick till en sån fullträff! Det är inte alla som slagit ut två tänder på sin lillasyster.
Men vi har inte bara bråkat! Jag älskar min bror otroligt mycket och jag vet att han inte tycker jag är så pjåkig heller, trots att han inte säger det. Under lågstadietiden ställde han alltid upp om det var någon som bråkade med mig, jag fick sova i hans säng ifall jag var rädd på natten och vi kunde dela på leksakerna ibland med. Idag skulle jag nog säga att vi har en ganska bra kontakt trots att vi nästan aldrig ringer till varandra. Men jag vet att om jag vill något eller behöver hjälp med något så finns han där.
Mitt hopp
Så vad har jag för hopp? Jag hoppas att jag kommer lyckas i livet, jag hoppas att man får fler än två stora kärlekar och jag hoppas att jag alltid ska vara omringad av människor jag älskar. Jag hoppas att de ska må bra och vara friska och jag hoppas att även jag får vara det.
Såklart finns det mycket man har hopp om. Utan hopp, hur orkar man fortsätta att leva? Hur klarar man sig då ur svåra situationer? Som ni ser på min blogg så går den under mottot Genom svårigheter, mot stjärnorna. Ett motto som jag faktiskt försöker leva efter och det betyder för mig att man måste våga tro och hoppas att saker och ting kan bli bättre. Att när livet känns som mörkast så kommer snart solskenet igen. För mig har detta med hopp att göra - hopp om en ljusare morgondag...
Min tro
Jag tror på mig själv, visst låter det tillgjort? Men det är helt sant! Jag tror att jag kan bara jag vill! Jag tror att tron på sig själv måste vara starkare än din tro på en Högre makt för att du ska kunna åstakomma något. Sedan om du tror att du kan för att din högre makt hjälper dig så är det okej, så länge du riktar din tro inom dig själv!
Jag tror att människan till grunden är god och gör sina val efter detta. I min värld vill ingen i grunden skada någon annan men självklart kan relationer och miljö spela in i människans svåra val och göra att hon ibland väljer fel vägar och gör sådant hon inte är stolt för.
Någon Högre makt har jag själv inte kommit underfund med utan jag tror att denna makt ligger i oss själva. En makt som gör att vi kan, vi vågar och vi ska! Genom att vi alla har makten inom oss så kan vi själva även välja när vi ska använda den. Vi kan förändra våra liv bara vi vill och bara vi vågar att tro!
Ett ögonblick
Iallafall har jag tänkt välja ett ögonblick från när jag var riktigt liten. Kanske gick jag i ettan på sundskolan och det hela ägde rum innan jag själv blev utsatt för mobbing. Som många säkert redan vet kan barn vara riktigt jävliga och så var det även på den lilla skolan i min hemstad Örnsköldsvik. I varje klass finns det oftast iallafall en som får agera mobbingsoffer och mobbningen behöver inte alltid vara hårda ord, slag och total utanförskap. Utan ibland sker mobbingen enbart när det passar mobbaren.
Flickan det handlar om och jag gick dagis tillsammans och hamnade i samma klass fram till gymnasietiden. Så när vi väl började lågstadiet så hade jag och flickan redan starka band från alla lekstunder. Hon var en glad och humoristisk ung tös men även till grunden väldigt osäker och blyg. Till utseende hade hon den moderna lilla page-frisyren som var och varannan unge hade och var väl något mullig som barn har all rätt att vara. Men detta såg mobbarna och offret var bestämt.
Minns så väl en dag när vi alla skulle gå till matsalen för lunch. Som små barn gör i skolan fick vi alla ställa oss på rad i klassrummet och sedan gå i led längs korridorerna. Vi var en ganska stor klass och var ett ihopmix av tre olika årskurser. När vi stog där i ledet uttrycker en av de äldre pojkarna att det luktar och nyheten spreds som pesten själv över ledet av elever. Alla höll för näsan och överallt kunde man höra klagomålen om den påstådda lukten.
Detta var en av de första gångerna jag känt mig riktigt stolt över mig själv. Att jag, lilla fröken Annica Lindqvist vågade säga emot de äldre killarna och lita på mig själv. Jag önskar att jag hade vågat göra det fler gånger när jag väl blev äldre också...
Mina bästa vänner
Jenny & jag när hon tagit studenten
Jenny och jag möttes redan när vi var småjäntor. Så under vår första tid tillsammans så var det leksaker, Kinderägg och Spice Girls som gällde. Idag, många år senare har vi kanske bytt tidsfördriven men samtidigt så spenderar vi mycket tid tillsammans. Detta är en tjej som faktiskt vet allt om mig; mina rädslor, mina problem och mina hemligheter. Trots det har hon aldrig dömt mig som så många andra säkert skulle ha gjort. Det är vad jag kallar en sann vän. En vän är den som kan älska en trots det bagage som man bär på. Jag känner att jag kan alltid lita på Jenny och jag vet att hon alltid skulle ställa upp för mig, för det är sån hon är. Hon är ödmjuk, snäll och samtidigt full av bus och upptåg.
Marlene & Jag under gymnasietiden.
Marlene är som många redan vet också en av mina närmaste vänner. Vi möttes för allra första gången när vi gick i femman. Då skulle hela femman Sundskolan iväg till Sundsvall och spela in en skiva och på bussen hamnade jag bredvid en ung, kortklippt tjej - Marlene. Men vi började inte umgås här utan det skedde när vi hamnade i samma klass på högstadiet. Det resulterade i att två blommor slog ut och vi fick helt plötsligt möjlighet till att vara oss själva! Tack vare Marlene vågade jag ta plats, låta mig höras och försöka släppa det skal som jag tidigare hade haft. Idag är jag gudmor till hennes son och våra band förblir starka!
Sandra & jag. Snygga som alltid!
Sandra är någon som ni säkert hört talas om en hel del om ni följt med i min blogg ett tag. Hon är min partner in crime och är väl i mångt och mycket lika galen som jag. Ja, man skulle nog kunna säga att vi är ganska lika som personer, dock att hon lagar godare mat än vad jag gör. Första gången vi lade ögonen på varandra var under gymnasietiden då hon gick i samma klass som några andra av mina närmaste vänner. Vilken bitch! tänkte jag och kände de negativa vibbarna från henne. Tänka sig att alla de tankar man haft om varandra var helt fel och framför mig var bara den underbara Sandra som jag idag känner så väl!
Gänget och eftersom ramona saknades - en bild på oss!
Dessa tre brudar är väl de jag umgås mest med och känner mig känslomässigt nära hela tiden. Men mina nära vänner tar inte slut här utan till denna skara människor läggs även Anna, Caroline, Cecilia, Ramona och Sofie. De är tjejerna i det gäng jag alltid har umgåtts med nere i Övik. Ett gäng brudar som jag varit med sen urminnes tider! Jag, Caroline och Cecilia gick lekis tillsammans och har hållit ihop sedan dess. Sedan har fler och fler lagts in i den innersta kretsen och idag är vi ett gäng sköna tjejer som jag vet att jag alltid kan vända mig till!
Tack för att ni finns tjejer!
Min dag
Att detta tema kom precis på denna dag är ganska komiskt. Jag har haft fullt upp hela dagen och eftersom jag ska tala sanning så är det väl bara att berätta allt. Låt alla korten komma ut på bordet nu, Annica!
Vaknade som vanligt vid sjutiden och tog en dusch, som vanligt på måndagmorgonen (Nej, jag duschar inte enbart på måndagar!). Kände mig ganska less på vardagen imorse och det var jobbigt att motivera sig till att göra sig klar för praktiken. Missförstå mig inte nu, jag älskar min praktikplats och jag älskar arbetet med missbruksbehandling men allt faller tillslut in i vardagen och blir en del av livet.
På praktiken var det lugnt. Vi arbetade lite på skoluppgifterna som vi har och svarade en del i telefonen. Även en hel del intressanta diskussioner kom upp och ämnen som idag har avverkats är återfall, beteenden och hur man tar till sig behandlingen eller inte. Det är så roligt att man kan se så stora förändringar hos klienterna på bara några veckor! 
Spenderade eftermiddagen på stan och upptäckte att jag hade mindre pengar på kontot än vad jag hade tänkt så det är dags att flytta över storkosingen. Men som tur var räckte pengarna till en ansiktstvål och middag till mig. Gick själv på wayne's och hamnade vid ett bord bredvid två unga tjejer. De pratade konstant i en timme om en kille som de mött på krogen och dilemmat låg i att skicka SMS till han eller inte. Men herregud tjejer! Vill ni ha kontakt med honom så skicka, annars låt bli! Efter en timmes tjat om detta lämnade de dock caféet och det blev lugnt och skönt igen.
Fick möjligheten att vara på eftervården idag. Eftervården är det som sker efter den 5 veckor långa primärbehandlingen och pågår i cirka två år. Det var byggt lite som ett AAmöte. Vi satt alla i en soffa och alla började att berätta vad de heter och att de var nykter alkoholist och/eller drogfri narkoman. Själv blev presentationen; "Hej jag heter Annica och idag är jag också nykter!".
Det var väldigt intressant att få sitta där och lyssna på de olika historierna och berättelserna. Jag kan inte få nog av att höra om vardagen för en alkoholist/nykter alkoholist. Det är som en helt annan värld som öppnar sig framför mig, en värld som är långt bort från min egen uppfattning med helt skiljda problem från mina egna. Missbruk, visst finns det överallt och så även i min närhet. Men just missbrukarpersonligheten och de olika tankarna och hjärnspökerna de har är så långt ifrån min egen vardag. Just detta fascinerar mig!
Jag har äntligen kommit hem till min lägenhet och min katt. Sitter nu under mysfilten och tar igen skrivningen på bloggen innan det blir dags att knyta sig till sängen igen. Jag hoppas alla har haft en bra dag så hörs vi imorgon igen då temat är min bästa vän.
Kärlek ♥
Kärlek för mig kan riktas mot både matriella ting, mot människor och självklart mot sig själv som säkert är den viktigaste formen av kärlek. Genom att känna kärleken och få möjligheten att älska sig själv så öppnar man också dörrarna mot omvärlden. För hur kan jag tillåta att någon älskar mig om jag själv inte kan det? Så därför tror jag att det är otroligt vikitgt för alla människor att aktivt arbeta med sig själv för att bli den man vill vara. Jag säger inte här att man ska spela roller utan att man ska försöka förstärka sina starka sidor och förbättra de sidor som man vill ska bli starkare.
Men man kan också känna kärlek till familj, vänner och djur och för mig är denna kärlek väldigt stark. Jag vet att jag ofta berättat för mina vänner och familj vad de betyder för mig men jag försöker ändå bli bättre på det. Jag tror att ett spontant "Du är underbar" väger mycket mer än att det sägs när det förväntas. Detta är något som jag tror att den svenska befolkningen i huvudtaget måste bli bättre på. Komplimanger kan förgylla en hel dag!
En låt - en mening
För mig funkar denna låt i alla sinnesstämningar. Den höjer självkänslan, den pushar mig framåt och säger åt mig att vara den är jag! För spel, det spelar vi allihopa och denna låt säger åt mig att under alla dessa roller man tar till sig så finns det något vackert, något som är So damn beautiful. Jag tror alla behöver någon som säger åt en att man ska vara sig själv och inte försöka bevisa något för andra. Utgå från Dig och och Dina önskningar!
Mina föräldrar
Mina föräldrar skilde sig när jag var väldigt ung. Exakt min ålder vet jag inte men jag skulle tro att jag var i sjuårs åldern. Här ska ni få berättelsen, så som jag kommer ihåg den.
Det var strax innan jul och som ung, liten tös hade jag tankarna fullt fokuserade på julklappar, presenter, nya barbiedockor och jultomtens besök. Vi hade redan innan fått ringa till jultomten och önskat en julklapp av honom. Detta var något vi brukade göra varje år och man var nästan säker på att just den julklappen skulle vänta under granen efter man varit hos farmor och farfar på julaftonen. Men så några dagar innan jul hände något som jag till en början inte reflekterade över.
Jag och min storebror fick åka till farmor och farfar som bodde några mil utanför Örnsköldsviks centrum och jag minns så väl när jag stod där i hallen hos dem i väntan på att vi skulle bli hämtade igen. Min bror kom fram till mig och jag frågade glatt vad han önskade sig i julklapp. Han tittade frågande på mig och jag förklarade malligt för honom att mamma och pappa skulle slå in julklappar till oss och det var därför vi var hos farmor och farfar. Minns blicken min storebror gav mig, en blick om att allt inte stod rätt till. Han försökte förklara för mig att han befarade att mamma och pappa skulle skiljas. Skiljas? Varför skulle de göra det? Jag viftade snabbt bort hans konstiga tankar och fortsatte fokusera på julklapparna.
Men självklart hade min storebror rätt, en skilsmässa närmade sig. Kommer ihåg hur jag låg i någons knä och grät hemma på kökssoffan. Familjesituationen skulle drastiskt förändras för all framtid.
Julafton kom och min mamma stannade hemma. Något som totalt bröt från de traditioner som vi tidigare har haft. Varje år firade jag julafton hos farmor och farfar, då sittandes i mammas knä på golvet vid soffans vänstra hörn. Inte detta år. Senare mot kvällen återvände vi hem till huset där vi bodde och då kom nästa överraskning, ingen present under granen. Vi hade ringt jultomten och han hade inte kommit. Jag minns hur besviken jag var på att mamma hade skrämt bort nissarna att de inte vågat komma in och lämna våra presenter. 
Jag bodde hos min pappa och for till mamma varannan helg. Det upplägget har fungerat bra och jag tyckte alltid att det var mysigt att få fara till mamma. Det blev alltid som en liten minisemester. Pappa fick dock ta på sig mammarollen ibland, vilket han klarade galant. Han målade min naglar och försökte till sin bästa förmåga att låta mig få utvecklas till den kvinna jag idag har blivit. Han fick stå ut med smink, att jag ville fixa hans hår och rädslan för att bli äldre.
Min mamma har alltid funnits där för mig. Vi har alltid haft en tät och nära kontakt och ofta pratat i telefonen flera gånger om dagen, något vi gör än idag. Min relation till mina föräldrar är idag mycket god och jag vet att jag kan vända mig till vem som helst av dem ifall jag undrar något eller bara behöver prata. Fastän skilsmässan var jobbig när den väl skedde så tror jag inte att den påverkade mig något vidare. Genom att vi alltid haft en nära, tät och kärleksfull kontakt så har vår familj lyckats tagit sig igenom skilsmässan och genom de svårigheter som kan tillkomma. Jag klandrar ingen, bättre att skiljas som vänner och bli lyckliga än att tvinga sig att leva tillsammans och bli olyckliga!
Min första (och andra) kärlek
Jag och den nya killen hade en del kontakt på nätet innan vi valde att träffas på ett disco för 88:or. Då föll jag pladask och min förhållandet med min första riktiga pojkvän började. Jag blev kär upp över öronen och ingen kunde riktigt få ner mig på jorden igen. Men alla har vi väl varit ung och dum någongång? Åtminstone har jag det. Jag stannade i ett förhållande som tryckte ner mig, ett förhållande som inte är av det bra slaget, ett förhållande kantat av otrohet och måsten.
Tillslut var denna kille otrogen mot mig och startade ett nytt förhållande med en annan tjej i min ålder. Detta var väldigt jobbigt känslomässigt men som jag ser det idag var det enda möjligheten för mig att kunna gå vidare och släppa denna kille. Det var enda sättet att egentligen rädda mig från ett väldigt destruktivt förhållande.
Men jag har även funnit min andra stora kärlek, och detta gör mig nervös. Får man mer än två stora kärlekar i livet? Man kan väl bara hoppas! Den andra killen som blev mitt allt mötte jag under ett knattedisco på parken. Jag jobbade i garderoben och av någon anledning behövdes det en ordningsvakt under detta disco för de små barnen. Den ordningsvakten blev senare min första sambo.
Kvällen började med att jag satt och kluddade på en servett. Jag ritade en superhjälte som fick supernamnet Paperboy och detta såg två unga flickor i 8års åldern. De ville givetvis ha en egen teckning och även min MSN. Jag ritade ner lite andra superhjältar på två andra servetter och de fick min mailadress, vilket Anders var snabb att komma ihåg. Precis vid jul fick jag då ett mail där det stod att han bara ville önska mig en God jul.
Vad som hände efter det skedde väldigt fort. Jag hade besök av en kompis från USA just då vilket var jobbigt. Att ha en kille inneboende som hade känslor för mig medan varje del av mig drog mig mot Anders var kämpigt. Men tillslut hann vi träffas och vi blev ett par väldigt fort. Kommer aldrig glömma hur andan for ur mig när våra händer möttes i soffan medan vi kollade på film. Det var en känsla som inte går att beskriva, en känsla om att allt var äkta.
Efter ett halvår flyttade vi ihop och hann vara sambos ett år innan vi valde att gå skilda vägar. Aldrig känt mig så ledsen som jag gjorde då. Vem var jag utan han? Just den frågan gjorde att jag tog upp bloggen igen för att kunna finna mig själv och sortera ut mina tankar. Detta har jag fortsatt med och två och halvt år har redan gått.
Annica Lindqvist
Den 13 April smällde det, något som legat och grott i mammas mage i ca. 9 månader kom äntligen ut och fick se dagens ljus. Annica Elisabeth Lindqvist föddes på Örnsköldsviks BB in i den lilla familjen Lindqvist bestående av Pappa Conny, Mamma Vivianne och min storebror Stefan.
Bebisåren är kanske inte mycket att gå igenom. Jag var som många andra barn tror jag. Jag älskade att leka och hade en stor talang till att göra mig illa på saker. Men detta har sedan dess alltid fått legat på min storbrors samvete då det alltid var lättare att säga att han lurade in mig i alla bus än att jag försatte mig i dem själv.
Vi bodde i ett hus i sund utanför Örnsköldsviks cetrum. I det huset har jag levt större delen av minga unga år och jag kan inte önskat mig ett bättre ställe att växa upp. Det var en lugn gata med både yngre som äldre människor. Här fick jag uppleva alltifrån mitt första FF-party, smattrande godis, Spice Girls erövring över världen och mina första vänner.
Men det var också under dessa år som mina föräldrar skilde sig vilket resulterade i att i huset fanns tillslut bara min pappa, min storebror, jag och våra två kaniner kvar medan mamma flyttade ihop med en ny man. Detta är något jag inte klandrade henne för då och inte heller nu. Jag tycker det är viktigare att man är lycklig och är vägen dit svår och full av törnar så är det ändå värt det i slutändan. Faktiskt tror jag inte att det påverkade mig så mycke heller när det hela skedde. Dock minns jag dagen då beskedet kom som igår. Känslan, tankarna och förhoppningarna jag hade finns alla kvar inom mig.
Min allra första riktiga vän fick jag när jag gick i fyran på sundskolan. Jag följde med min pappa till en kvinna som han hade beställt en träningströja av och jag förstog aldrig riktigt innan varför jag skulle följa med honom dit. Men vi svängde upp på den lilla grusplanen bredvid det rosa huset och möttes av en vit liten skällande hund. Vi gick in i huset och jag möttes av ett fint inrett hem och en blond kvinna som ropade på en flicka som heter Jenny. Jenny kom fram och som de flesta barn var vi ganska blyga inför varandra till en början. Men Kicki (den blonda kvinnan) tvingade Jenny att bjuda mig på det långa en meters-tuggummit hon tidigare fått och efter det var vi fast i varandra. Vi umgås fortfarande än idag och banden är lika starka som då, om inte starkare.
Jag har alltid haft mycket empati för människor. Jag har aldrig riktigt förstått mig på mobbing och har själv aktivt försökt förhindra det under lågstadietiden, något som senare kom tillbaka och slog mig i ansiktet då jag själv blev utsatt för mobbning och utfrysning. Då även av de personer som jag stått bakom under deras svåra tid. Men jag vet också hur lätt det är att följa med strömmen då jag även stått på den sidan när jag blev äldre. Jag vet hur det är att inte våga säga ifrån och rädslan för att själv bli utsatt för samma kränkning en omgång till. 
Jag blommade ut på riktigt under högstadietiden då jag träffade min andra riktiga själsfrände Marlene. Från att ha varit en osäker, blyg och rädd flicka blev jag en mer framåt, social och sprudlande tonåring. Högstadiet blev en av mina bästa tider inom skolåldern då jag äntligen kände mig sedd, förstådd och levande. Marlene och jag har än idag kontakt och är bundna till varandra på ett mycket vackert sätt. Den 28 november 2008 blev jag fadder till hennes förstfödde son. En ära som inte kan beskrivas med ord.
Tiden under gymnasiet spenderades på mediaprogrammet då filmning, klippning av film och manusskrivande stod på schemat. Även detta var en tid som ses tillbaka på med glädje och skratt. Vi spenderade nätter tillsammans under filmklippning, vi dummade oss framför kameran och gladdes åt varandras sällskap under dessa tre år, tre år som jag idag inte skulle vilja byta bort. Mycket fina vänskaper växte fram under denna tid.
Jag har haft två riktigt stora kärlekar i liv, något som jag kommer gå in närmare på imorgon då temat är min första kärlek. 
Idag bor jag med min katt Totoro i Umeå och studerar tredje året på socionomprogrammet. En program som passar min personlighet, min drivkraft och mina egna erfarenheter från livet. Jag drömmer om att få arbeta med människor på ett givande sätt och kanske, någongång kunna ge en person verktygen för att kunna rädda sig själv. Jag har blivit äldre och hittat nya saker att förgylla mig liv med. Spice Girls-korten är kastade sedan länge och idag ligger passionen i att resa, upptäcka och våga anta nya utmaningar.
Jag hoppas denna korta presentation iallafall gav er en liten bild av mig som person, mitt liv och några av mina minnen.
Rotat bland minnen
Min pappa (han i svart) för många år sedan.
Jag när jag var liten. Shit var stora händer jag hade! Jag har nu vuxit in i dem.
Den fula ankungen? JAPP! Hur kunde jag tillåtas att ha det håret och de byxorna?
Här sitter jag med Jennys hund Dennis.
Ännu en fundering; Hur tilläts jag ha den hårfärgen och den klänningen?
Jag och Jenny på Ulvön i början på 2000-talet kanske?
Ännu en bild på min snygga far. En man med den kaluffsen bör få respekt ;D
Lista tagen av Sandra.
SENASTE
Låt du hörde: Signaturmelodi till Australiens Top Model.
Film du såg: Porco Rosso (Kurenai no Buta). En film av Hayao Miyazaki.
Mat du åt: Räknas den sura godisrämmen från hamnfesten igår?
Kram: Nån snubbe utanför Harrys som såg ut att behöva en kram.
Puss: Ingen aning tragiskt nog!
Känslan: Hunger. Inte tagit mig för att äta middag ännu
Resa: Indien den 8 november - 21 december. Underbart!
Glädje: Att jag fick lägenheten i Umeå
Dröm: Jag var med vampyrer och carlisle cullen gömde sig bland gosedjur när han skulle rädda mig.
Person du träffade: Vännerna igår.
Personen du pratade i telefon med: Pappa som har födelsedag idag! Grattis pappa!
Personen du fick sms av: Sofie
Gången du var utomhus: Igårkväll när jag var på hamnfesten
Saken du köpte: Solglasögon från Glitter för att ha några med mig på kommande resan.
ALLMÄNT
Ska bli skoj: Resan till Tunisien i aug och flytten till Umeå
Ska inte bli skoj att: Jobba hela sommaren.
Sparar till: Resan och möbler för att fylla ut den 25 kvm större lägenheten i Umeå
Pålägg som gäller: Inget alls. Äter inte bröd.
Önskar att jag var bättre på: Planera ut min tid och ta tag i saker som ska göras!
Dagens dryck: Vatten. Har alltid varit vatten och kommer alltid vara vatten.
Vad saknar du: Kääärleken
Vad har du gjort idag: Hittills inte mycket. Sminkat mig och pratat med pappa i telefon.
Brukar du svära: Ja, men kämpar med att sluta nu. Det är FULT.
Hur tidigt stiger du upp: En ledig dag runt halv nio.
På helgerna: Är jag ledig så fortfarande runt halv nio.
Vad ska du göra ikväll: Jag ska jobba fram till klockan 22.
Hur många timmar sover du per natt: För få! Kanske runt 6 timmar?
Vem är snyggast i världen: Taylor Lautner! Så het men blott så ung...
Vad är det för veckodag: Idag är det söndag.
Bästa saken som hände mig förra sommaren: Bergsklättring och sköna dagar på stranden med vännerna + Ulvön.
Favoritplagg i garderoben just nu: Mina korta shorts kommer väl till användning när det är såhär varmt.
Byter gärna garderob med: Prinsessan Madeleine. Prinsessklänningar för hela slanten!
Byxa eller kjol: Kjol, kjol och åter kjol.
Mitt rum kan beskrivas som: Kök, vardagsrum, matsal och sovrum i ett med lila inslag.
Mig själv med tre ord (just nu): Energisk, kaksugen och varm.
Inbiten singel
Jag är 22 år, haft två riktiga förhållanden som jag kunnat gå över vatten för. Första redan när jag gick i åttonde klass och det tog slut så småningom. Det tog flera år innan jag lyckats gå vidare till 100 procent. Ja men vad är det man säger? Äkta kärlek dör aldrig va?
Fyra-fem år senare mötte jag mitt livs andra kärlek. Överväldigande känslor och intensiva månader stundade och vi flyttade snabbt ihop. Oj oj, ska jag verkligen få leva lyckligt? Trodde aldrig jag kunde känna såhär för någon! Tillslut blev de rosa molnen mer gråmulna och förhållandet tog slut. Ja, det är två år sedan nu och jag vill nog säga att jag gått vidare. Vill iallafall inte ha ett förhållande med denna person igen (inte för att jag har något emot honom men just de känslorna finns inte kvar).
Fick ett sms av honom inatt som på något sätt satte mina tankar i rörelse. Han har gått vidare, något jag vetat om länge och inte alls har något emot. Där berättade han att jobbet går bra och att han och flickan skulle utomlands. Flickan, samma ord som han en gång haft på min under vårat förhållande. Jag vet inte, men på någotvis kändes det så konstigt att läsa om mig hon under samma namn som jag en gång haft.
Själv sitter man nu här. Inbiten singel, ingen framtid inom familjeliv och kommer bo med min katt totoro hela mitt liv. Iallafall känns det så. Eller har jag en fyra-fem års regel mellan mina stora förhållanden? Om så är fallet borde mr. Right göra sig till känna 2012 eller 2013. Då är jag alltså runt 25 år och min biologiska klocka tickar för fulla muggar...
Ett år äldre - ett år visare?
Nä, jag skulle faktiskt utan problem kunna sluta att fylla år. Förra året skrev jag ett ångestfyllt inlägg om hur "långt ifrån mina livsplaner" jag var och egentligen har väl inte så mycket nytt skett. Men detta år känns det inte ens nära på lika hemskt som det gjorde året innan vilket är skönt. Kanske är det för att jag vet att jag är på väg att nå mina mål i livet och trivs faktiskt väldigt bra just nu med allt. Visst skulle totoro kunna lossa mindre hår och kanske skulle jag kunna orka mig bort till gymmet någon gång men ändå måste jag säga att livet känns faktiskt helt okej nu!
Visst, jag har inte barn eller ett snyggt IKEA-hem men jag har många år kvar att kunna införskaffa detta och det är väl vägen till målen som gör resan värd? Iallafall hoppas jag det och ser nästan fram emot att bli äldre och någongång visare.
Dock kan födelsedagarna skippas. Tycker inte om tanken att folk sprungit på stan i en vecka för att försöka finna "den perfekta presenten" till mig då jag faktiskt nöjer mig helt och hållet med ett nagellack för 25 kronor eller en fin teckning! Skulle faktiskt också kunna skippa det faktum att alla ska komma förbi under en dag (ta det inte illa nu alla därute). Det är bara det att en födelsedag är för mig lika med en dag med stress, 251 diskpauser och åtskilliga timmar spenderade på allt ifrån bakning till städning. Men när vännerna sitter där framför en och hönshuset går igång så brukar allt faktiskt kännas mödan värt. Upp till bevis imorgon!