Vilken härlig respons jag fick på mitt förra inlägg. Både här, på facebook och i mobilen rasslade Girl-Powern in! Va härligt! Jag trodde att inlägget skulle bli ett sådant inlägg som bara flöt med strömmen och som folk läste och sedan var det inte mer med det. Men ni har verkligen reagerat positivt på det!

Fick även en "anonym" (ja, man kan inte vara anonym som kommenterare på blogg.se. Än fast man tror det...) kommentar som menade att jag bara vill lägga skulden på andra och att jag är den största boven i dramat. Så nu sitter jag här och är i valet och kvalet om jag ska ödsla energi på att kommentera detta eller bara låta det segla förbi. Samtidigt vill jag inte att människor ska tro att jag vill lägga skulden på någon annan, om ni nu uppfattade förra inlägget så.

Jag är en människa med alla de fel och brister som det innebär. Jag äter onyttigt mitt i veckan, jag gör konstiga val och jag försöker någonstans mitt i vimlet att förstå mig själv. Jag gör fel, gör rätt och gör fel igen vilket jag tror klassas till det normala livet. Jag tror inte att jag är något övermänskligt som har svar på alla frågor och enbart gör rationella val i livet. Men jag försöker lista ut vad jag vill med livet - än hur svårt det är i all dess osäkerhet.

Jag kan väl koppla kommentaren till ordspråket "Som man bäddar, får man ligga". Och visst är det väl så med utformingen av livet? Jag gör val nu och de kommer sedan att ha en inverkan på framtiden.

Jag gjorde mina val. Jag ville inte vara den som sa nej och jag ville inte heller den som satt med brutna relationer och med vetskapen om att människor därute var arga på mig. Därför slet och sträckte jag ut mig så mycket tills jag nästan gick av på mitten. Jag vet att ingen tvingade mig till det och att det varken är Mr. Anonyms fel eller någon annans.

Då gjorde jag ett val och idag sitter jag här med ett annat. Ett val som gör att jag omringar mig av människor som ger energi, som gör mig lycklig och som förstår mina begränsningar. Ett val som öppnar mina dörrar, istället för att stänga dem. Ett val som får mig att tro på mig själv och min omgivning och som får mig att vilja gå framåt.

Peace out!