Äntligen har jullovet kommit och det är enbart åtta dagar kvar till jul! Man blir rent av stressad av att tänka på att tiden gått så fort! känns fortfarande som att man befinner sig i mitten av november och att den första snön nyss har kommit.

Idag hade jag sista föreläsningen innan juluppehållet och ärligt talat så rev den upp många jobbiga minnen som jag haft inom mig i många år. Föreläsningen handlade om våld i nära relationer och det diskuterades flitigt om kvinnomisshandel (vilket jag kan tycka var lite tråkigt och synd). Själv är jag ju, och har alltid varit, mer intresserad av kvinnors våld mot män i nära relationer och har skrivit en del arbeten om det.. Men men..

Vi fick se en spelfilm (det var tillockmed en VHS! Det är inte var dag man ser en sån nuförtiden!) som handlade om en kvinna som blev tillsammans med en man som sakta med säkert började utöva sin kontroll över henne. Just det kastade mig tillbaka till den tid då jag utsattes för det av min dåvarande pojkvän. Många undrar säkert varför man stannar, varför man tillåter sig att bli kontrollerad över och om man är svag? Tyvär vet jag inte det sanningsenliga svaret på dessa frågor utan kan enbart ge min subjektiva bild av det hela...

Den vanligaste bilden man får upp när man pratar om kvinnomisshandel är ofta det att mannen slår kvinnan fysiskt med knytnävar och sparkar, utövar sexuellt tvång och psykiskt misshandlar henne tills hon inte längre är värd något. För många är det en sann vardag. För andra går det aldrig så långt..

Det började att jag träffade en kille som jag blev ruskigt kär i på bara någon vecka och han var den snällaste, goaste och den omtänksamaste pojkvännen man kan tänka sig. För honom var jag allt, livet och framtiden. Efter bara några veckor började kommentarerna komma och som jag ser det nu idag - varningssignalerna. Det kunde vara allt ifrån "Jag vill inte att du ska ha vita byxor", "Kan inte du färga ditt hår?", "måste du ha tajta kläder?". Detta såg jag som gulliga och charmerade gester från honom då han förklarade att han inte ville att killarna skulle titta på mig så mycket då han ville ha mig för sig själv. Men egentligen var det första steget för ett enormt kontrollbehov. När han väl fått mig att ändra de små sakerna kom nya begär: "jag tror inte din pappa tycker om mig", "måste du prata med honom så mycket?", "dina kompisar försöker sära på oss". Detta gjorde att jag skapade distans mellan mig och mina kompisar/familj mer och mer då jag helt klart trodde på att det han sa var sant. Här undrar säkert många hur jag kunde göra så mot mina nära och kära och ett helt bra svar har jag inte. Jag blev beroende av honom och hans besultsfattade i mitt liv. Självförtroendet är oftast inte bäst i sånnahär situationer då det tidigt börjades med nerdvärderande ord som tjockis, du är ju dum i huvudet.

Över ett halvår senare så var jag fortfarande tillsammans med honom och han utövade fortfarande sin makt över mitt liv. Dock tog hans ord oftare slut och händer vid när han inte var nöjd med vissa saker som jag gjorde. Det började med att han kunde nypa mig (nej, inte bara något litet busnyp som gjorde lite för ont utan verkligen för att markera att han kunde om han ville). Hade alltid blåmärken på både armar och ben som blev svårare och svårare att förklara för de som fortfarande brydde sig om mig. Det kunde ske om jag råkade titta på någon kille på stan, prata med någon killkompis i mobilen eller skratta vid fel tillfällen. Det var inte ovanligt att han även tog tag i håret mitt och drog hårt att det vissa gånger kunde skapats små sår i hårbotten.

Hur kom jag därifrån? Jo, denna man var inte den trognaste och det slutade med att han var otrogen mot mig efter ett år och några månader. Den flicka han var otrogen med blev han istället tillsammans med och jag kom därifrån (då mot min vilja). Hur hans nuvarandra flickvän har det har jag ingen aning om men den gång jag pratade med henne så nämnde hon att hon bodde i ett fängelse. Jag förstår vad hon menar...

Idag är jag inte rädd att skriva om detta på min blogg eller berätta för mina vänner om vad som egentligen hände under detta förhållande. Jag var glad att några vänner fortfarande stod vid min sida när jag kom ut från detta känslomässiga fängelse och öppnade mina ögon för vad som egentligen hade hänt. Dock kan man fråga sig vad som hade hänt om jag inte varit kvar i skolan och tvingats att träffa människor varje dag. Hade jag blivit helt isolerad då? Hade jag fortfarande haft vänner som väntade på mig utanför? Frågorna är många.

Uppskattningsvis är det ca 300 000 fall av kvinnomisshandel varje år i Svergie så idag skriver jag detta i hopp om att kanske öppna någons ögon. Kvinnomisshandel behöver inte menas att du blir slagen var dag till oigenkännlighet. Utan det kan vara "mildare" än så. Som vän vid sidan om kan man inte göra mycket mer än att vänta på att din kompis får insikt i problemet och söker hjälp. Visa att du finns där!