Söndag och det har varit en riktigt feel good-day. Gårdagen spenderades med Sandra och vi var ute på stan och svängde våra ben på dansgolvet vilket var trevligt. Trots total klädbrist och otroliga sminksvårigheter så blev kvällen riktigt bra.

Kom sent på natten hem till Mattias och ställde då väckarklockan på halv nio. Mobilen berättade då glatt att det var 4 timmar kvar till alarmet skulle ringa. Men trots de få timmarna kom jag smärtfritt upp ur sängen och hoppade på cykeln för att ta mig in till stan för att träffa Marlene, Milo och Minnah. Milo skulle på pyttedans och jag fick agera barnvakt till Minnah. Så vi satt på sidan av och tittade på när barnen dansade. Precis så ska söndagmorgonar vara!

Nu är jag dock hemma i min lägenhet med min underbara Totoro, en påse naturgodis och sex and the city-filmen på TV. Kvällen är perfekt som den är och imorgon drar en ny vecka igång med en massa plugg och arbete. Men det ångesten tar vi imorgon!

Nu sitter jag här. Det är tidigt och för en kort stund sedan var det alldeles svart utanför fönstret. Inte en endaste granne hade tänt sina lampor vilket gjorde att jag kände mig ganska ensam över att vara vaken. Men samtidigt kändes det ju lite busigt må jag säga!

Regnet öste för det första ned när jag stod där i min förundran över att jag var den enda som var vaken och när jag kom till badrummet för att kasta mig in i duschen och i sin tur vakna till liv lite så ser jag att mitt öga är svullet. Det är något som inte står rätt till alltså och jag börjar bli less på att mitt öga ska tillkännage det varje gång jag ska till skolan och träffa folk. Människor i min omgivning kommer tillslut att glömma bort hur jag faktiskt ser ut och helt acceptera att jag sakta men säkert förvandlas till Ringarem i Norte Dame.

Sitter och klurar lite på två olika inlägg jag tänkt att skriva idag. Funderar på om jag ska fortsätta på förlåtelse-temat som jag påbörjade igår eller om jag ska gå vidare till att skriva ett inlägg om relationer och facebook. Har inte hunnit bestämma mig så vad tycker ni?

Funderat en hel del kring förlåtelse den senaste dagen och vad det egentligen betyder för mig. På någotvis handlar förlåtelse om att svälja sin egen stolthet och våga visa vad man gjort, men även att visa att man inte är stolt över sitt handlande. Vill gärna skriva här att människor har en tendens att vilja visa sig starka och att man aldrig gör något som helst fel i världen. Men det ska jag inte. Istället ska jag skriva att jag har en önskan av att visa mig stark och att jag vill intala mig och resten av världen att jag är exemplarisk, men det är jag självklart inte. Jag, och säkert många andra i samhället har nog tagit våra felsteg i livet och gjort saker som vi inte alls är stolta för. Saker man vill glömma, trycka ur tanken och svälja ned. Men hur länge orkar man leva med detta aktiva sväljande och förnekande för sig själv? Är det egentligen inte bara bättre att svälja sin stolthet för en sekund och ställa sig blottad inför det man gjort? Att kanske stå för sina snesteg och i sin tur förhoppningsvis lära sig och växa ifrån det?

Alltså handlar förlåtelse för mig mycket om att själv öpnna sig för att bli sårad och trampad på för en sekund. Men även handlar förlåtelse om stryka att våga göra det. Kanske är det som Mahatma Gandhi en gång sa; the weak can never forgive. Forgiveness is the attribute of the strong. För på samma sätt som att ge förlåtelse, så ser att accepterande för de snesteg man tagit på samma sätt är ett attribute of the strong.

Kan då ett förlåt komma försent? Finns egentligen ett bäst före-datum på snestegen och om du har väntat förlänge innan du vågat ta steget att acceptera, är du då dömd att leva med det? För mig kan ett förlåt aldrig komma försent. Det handlar om att visa respekt för en annan människa, kanske sådan respekt du inte visade när du gjorde ditt snesteg. Och för mig kan det aldrig bli försent att visa respekt för någon annan. Skulle folk som sårat mig under min barndom komma idag och be om förlåtelse så skulle iallafall jag känna mig lättad. Jag skulle ha känt sedd, betydelsefull och förstådd samtidigt som jag vetat att personen som sårat mig har tänkt och funderat på hur faktiskt jag reagerade på allt som hände. Förlåtelse är alltså något otroligt vackert om ni frågar mig..

Har du någonsin gjort något som du velat be om förlåtelse för, har du vågat att ta steget att göra det och vad betyder förlåtelse för dig?

Idag har jag varit en god människa, en alldeles exemplarisk sådan må jag säga! Jag har bidragit med mitt strå till stacken och gjort något gott för hela samhället!

Under kvällen har jag faktiskt deltagit i en större studie som bredrivs av Örebros universitet som syftar till att ta reda på hur vanligt det är att svenska unga vuxna blivit utsatt som barn, och hur de lever och mår idag. För att delta fick man även ett Superpresentkort på 400 kronor, som går att använda på många olika bra affärer. Men det var inte bara därför jag valde att delta i studien, tyckte även att studiens syfte liknande det syfte sm jag och Elin hade under vår C-uppsats där vi sökte svaret på ifall socionomstudenters livserfarenheter vägde in när de valde utbildning. Vi kollade då mycket på olika livserfarenheter (exempelvis brott, övergrepp och mobbing) för att klargöra ifall den mänskliga ryggsäcken gjort sitt (omedvetet eller medvetet)

När jag svarat på alla frågor som både var i enkät och intervjuform (tog minst 1 ½ timme!) så kom det värsta av allt. Det var något jag helt hade glömt att han i telefonen hade berättat för mig! Forskarna önskade sig även ett DNA-prov på alla som deltog i studien och jag trodde då det handlade om att ta en tops i munnen som man sett på alla polisserier men icke då. Istället skulle jag spotta nästan FYRA GÅNGER i ett provrör! Det är väl ingen big deal kanske ni tänker nu men jag brukar tillockmed vägra spotta ut tandkrämen inför såväl pojkvän som vänner. Så jag hade stora svårigheter att spotta inför den trevliga kvinnan som precis hade intervjuat mig. Men jag lyckades och nu postas snart mitt saliv ner till Örebro! So beware Örebroare!

Jag tycker verkligen att det är mycket obehagligt att bli stucken i armen (eller någon annanstans på kroppen för den delen!). Varje gång man ska ta en spruta eller ett blodprov så kastas jag in i min alldeles egna skräckfilm när jag ser sköterskan närma sig med sprutan för att föra in den i min blodåder.. YUCK!

Varit och tagit blodprov idag för att se om det är min älskade katt Totoro som gör att mitt öga svullnar upp titt som tätt. Svullnaden startade i början på sommaren och då försökte jag intala mig att det var pollen (ja, det var ju inte omöjligt då man flyttat till Umeå som är björkarnas stad). Men så när jag fått tillbaka Totoro från min mamma efter min utlandsresa så blev jag svullen igen och att skylla på pollen i mitten på september känns inte helt sanningsenligt.

Dock är jag inte svullen hela tiden vilken sköterskan som tog blodprovet på mig idag tyckte var konstigt. Hon tyckte att testa allergi för katt lät långsökt då allergin verkar försvinna av sig själv då svullnaden går ned. Håller faktiskt med henne men i samband med att jag fått mitt svullna öga så har jag iregel städat lägenheten innan och någon dag efter varit sjuk. Kanske en kombination av dåligt immunförsvar och mycket katthår i lägenheten då? Svaret får jag iallafall om ca. 2 veckor.

När jag kom hem efter skräckupplevelsen på vårdcentralen så hittade jag något glädjande i brevlådan. Fått en biobiljett av min chef från sommarjobbet som tack för att man jobbat där. Sådant blir man glad över och frågan är nu, vilken biofilm vill man se? Har ni några förslag?

Äntligen har febern gett med sig och jag är återigen frisk (om än lite snuvig och ont i halsen). Har under min feberperiod inte gjort mycket annat än att ligga på soffan och enbart ställt mig upp ifall jag skulle på toaletten ellet kolla ifall min kylskåp börjat producera godis på egen hand (önska kan man alltid iallafall!).

Har även hunnit att locka håret några gånger och av något outgrundlig anledning har jag fastnat för det. Vet inte varför eftersom jag ser ut som guldlock när jag har det. Snacka om att tigga om att se yngre ut. Många i Turkiet gissade på att jag var i 18 års åldern vilket jag blev chockad över. När jag berättade det för mina arbetskamrater så ansåg de att jag såg ut att vara 18 men när jag väl öppnade munnen så förstog man att jag inte var det. Börjar skylla min unga ålder på mitt blonda hår och känner nu för att färga om det i någon häftig färg. Har ni något förslag?

Sitter med feber för tredje dagen och jag är riktigt less på att ha ont i halsen, bihålerna, lederna och inte att förglömma öronen! Blev inte många timmars sömn inatt då jag vaknade vid två och låg och vred mig i sängen fram till halv fem på morgonen då jag bestämde att ta en värktablett för att få sova. Dock resulterade värktabletten snarare i att jag började toksvettas då febern gick ned och kunde inte somna pga. det.. Det är inte alltid lätt.

Va gör man då när man går hemma om dagarna? Jag blir så lätt uttråkad så uner gårdagen tvättade jag på morgonen, lockade håret och gjorde om mina naglar. Vände även alla bilder från Turkiet och tänkte försöka spotta ut några Turkiet-inlägg under dagen. Hoppas ni håller ögonen öppna!

Någorlunda negativ i förra inlägget var jag men bägaren hade bara runnit över. Jag är less på att läsa allt tjat, gnäll och tjatter som ingen egentligen bryr sig om. Men vad skriver man egentligen på facebook-statusuppdateringarna? Det handlar om städning, tvätt, matlagning och väder. Aldrig att jag skulle skicka ett sms till någon av mina nära vänner och säga att "nu har jag städat. Klapp på axeln" och ännu mindre troligt är det att jag skulle skriva ut det på facebook.

Ska bli skönt med ett två veckors break från den hemsidan och från hela internet i allmänhet. ska istället ägna mig åt kultur, historia, sol och bad under de kommande 15 dagarna i Turkiet. Imorgon bär det av och jag har knappt hunnit packa klart och än mindre har jag fått resfeber. Det är lite tråkigt att pirret inte infunnit sig ännu då det är mindre än 24 timmar kvar tills resan går av stapeln. Men vi ser väl imorgon, kanske har pirret dykit upp då...

Som ni vet så antog jag mig utmaningen att totalt ignorera i facebook under en vecka denna sommar. Den veckan var toppen och av någon konstig anledning så kändes det som om jag hade mycket mer energi, vad gladare och hade tid till så mycket mer. Konstigt va?



Nu sitter jag här igen och kan inte bärga mig från att fara utomlands så jag faktiskt slipper facebook under två veckor. Börjar starkt fundera på ifall jag ska ta bort mig därifrån helt och hållet då jag enbart tycker sidan betstår av klagande människor som tycker det alltid är mest synd om dem, eller de människor som alltid ska skriva hur bra de har de och hur bra de är. Vilket som blir man "nedtryckt" av båda sorter!

Det är som min klasskompis och vän brukar säga - Man mår dåligt av facebook! och jag blir mer och mer angelägen att hålla med. För som jag sa, är det inte klagosång i statusuppdateringarna så är det någon som fiskar efter ett "åh va duktig du är som klarar allt!". Nä, känner mig less på allt som FB, facebook eller ansiktsboken har att göra med och tror nämligen att jag snart inte kommer finnas med där längre.

 

 

Idag är det exakt ett år sedan jag och Sandra for på vår första riktiga semester tillsammans. Tänka sig vad tiden går fort ibland.

Ett år sedan

Idag har jag min sista jobbdag under denna sommar. Känns både skönt och lite vemodigt med tanke på att man knappt kom igång att jobba denna sommar. Arbetet har varit tämligen lungt stundtals gånger med det kompenserade den grymma arbetsgruppen upp. Träffat många roliga människor på detta arbete vill jag lova och jag hoppas att jag, under hösten, kommer få möjlighet att ta mig tillbaka hit, jobba lite och träffa alla människor igen. På dagens schema står brödbakning inför APTn som sker imorgon. Sen vad det blir för bröd vet jag inte. Är en riktigt newbie inom brödbakning så jag hoppas ingen förväntar sig något storartat.

Idag var inte heller dagen då jag skulle vakna upp pigg, kry och fit for fight! Istället vaknade jag upp med hosta, en ond hals och en näsa som snorar som en treårings.. Men hoppet är det sista som lämnar människan så jag kämpar vidare för att bli frisk. Försökte mig på att vitlökskurera mig igår (vilket pojkvännen inte uppskattade fullt ut). Men det tycks inte ha hjälp något vidare då jag fortfarande mår som jag gör. Har du något tips på bra huskurer mot hosta? ...Trist väder är det ute så det är inte så jobbigt att jobba idag. Var runt tio grader imorse när jag satte mig på cykeln för att ta mig till jobbet. 10 GRADER! Det är aldrig okej att det är tio grader ute i början på augusti.. Borde det inte vara ganska varmt och fuktigt ute då? nä, hösten är här....

Har blivit sämst på att blogga ännu en gång. Men någonstans inom mig finns viljan att dokumentera mitt liv och mina tankar fortfarande. Känner bara att jag aldrig riktigt kommer igång och hamnar i flytet som jag hade tidigare. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om längre då det känns som om det inte händer något storartat i mitt liv. Jag jobbar, umgås med pojkvännen och den senaste tiden har jag även hostat för kung och fosterland! Att vara sjuk under sommaren är aldrig kul och speciellt inte så nära resan till Kusadasi.

Men jag kämpar på för att bli frisk. Äter mina vitaminer och idag kan jag även lova er att det inte finns några som helst vampyrer i norden då jag ätit så mycket vitlök att vampyrerna evakuerat denna del av världen för längesedan. Så känn er trygga kära bloggläsare! Jag har räddat er från vampyrerna!

Godmorgon alla där ute. Här sitter man helt färdig för jobbet en hel timme innan man börjar. Känns lagom irriterande då jag verkligen fick kämpa mig upp ur sängen imorse. Har lust att somna om en sväng men är rädd att jag blir alldeles för trött då så jag kämpar vidare i min vakna ensamhet.

Undra vad denna dag kommer att bjuda på? Jag kommmer jobba 8-22 och sedan tänkte jag försöka ta mig hem till Carlshem och hämta lite grejer och sedan hopppa på pojkvännens cykel och åka tillbaka in mot staden. Har, under hans utlandsresa, lånat hem hans cykel som måste ha tillverkats tidigt 1800-tal med tanke på allt skrammelljud den för. Men jag älskar den!

Har lärt mig mobilblogga nu i min tristess över att inte kunna logga in på Facebook. Jag har dock inte kunnat komma underfund med hur rubriksättningen sker så ni får stå ut med att mina mobilinlägg ser ut som inlägget under detta.

Hoppas ni får en bra dag idag så bjuder jag på ännu en modellbild från fotograferingen i Övik