Jag jobbar, jobbar och jobbar. Solen skiner (inte nödvändigtvis varmt men...), fåglarna kvittrar och energin flödar i kroppen. Idag var jag ledig och det regnar, är riktigt kallt och jag känner mig allmänt trött och uttråkad. Det liksom bara är så mina lediga dagar!

 

Men det fick inte stoppa mig, jag kom mig ut och gick på affären och köpte hem ett helt lass bananer. Har kollat upp många nya "nyttiga" recept på diverse mat och ALLT innehåller banan. Är det inte i glass så är det i pannkaka eller vad som helst. Tydligen verkar banan vara It-grejen för alla träningsfreaks där ute och jag är inte sen att apa efter (Uppmärksamma kopplingen mellan bananen och att jag apar efter. Ser ni, jag har humor jag med). Nog talat om bananer.

 

 

Dagen har varit grå, regnig och svinkall. Ändå tog jag mig ut och jagades av Zombies runt ön. Gick bättre än förra gången jag tog rundan där och sedan om det är för att konditionen börjar bli bättre eller att Zombisarna sätter eld i baken på mig har jag nog osagt.

 

Jag är i ett enormt behov att klippa mig. Eller snarare mitt hår är i ett enorm behov av det. Det går av, är sprött och frissigt (ett ord som tydligen var helt nytt för min far till för bara någon dag sedan). Dock har jag en hat-kärlek till att klippa mig. Det är verkligen superkul att få göra något nytt, ändra stil och känna sig sådär härligt fräsch uppe på huvudet. Dock är stegen till att gå till frisören långa av två anledningar.

 

1. Håret blir kortare.

Senast jag klippte mig var i en mörk salong i Hurghada där ljuset och ACn hade lagt av precis när jag kom. Hon som klippte mig pratade definitivt inte svenska och inte heller engelska. Så jag försökte göra mig förstådd med den lättaste engelskan jag kunde komma på medan hon stod och pratade ryska med mig som om det var universal-språket i världen. Det är det inte. Klippningen var inte alls något trevligt och det blev skevt och vint. Vill inte att det ska bli lika hemskt och kort igen. 

 

Hur kan det vara så dyrt att klippa håret? Ska man göra någon stor förändring så kanske inte de 500 kronorna känns sådär jättemycket då man verkligen vill att det ska bli snyggt. Men för mig som egentligen inte bryr mig avsevärt mycket om mina toppar är spikraka känns det som ett rån. Hade jag hittat en jättedjup potta hade jag lätt satt den på huvudet och gjort en pottklippning av en längre variant. Jag vill ju faktiskt bara bort med mina toppar och de topparna är allt annat än värt 500 kronor.

 

 

 

 

Jag överlevde. Vilse i de djupa skogarna på stadsliden sprang jag för mitt liv. Ensam, i djupsnö och med blöta sockar. Jag hittade ett sjukhus med en del nödvändiga saker som kan komma till hands nu när apokalypsen är nära. Jag har blivit jagad med döden flåsande i nacken. Men jag sprang, tittade inte tillbaka och överlevde!

 

Detta är en liten sammanfattning av min joggingrunda idag. Testade på en ny sväng vilket var allt annat
än trevligt. In i den djupa skogen vid stadsliden tog jag mig och det var nästintill omöjligt att springa på vissa ställen. Det fanns lössnö, vattenbäckar och annat jobbigt att plumsa i vilket saktade ner mig och gav mig panik. Tillsammans med mig i skogen hade jag både Britney spears och radio-operatören från basecamp.

 

Jag har nämligen börjat använda mig av en ny app som är helt fantastisk! Runkeeper, Runtastics och allt vad de heter kan slänga sig i väggen för här kommer spring-appen för 2013 - Zombies, RUN! Som tidigare nämnt sökte jag inspiration och motivation till att börja jogga igen och denna app har faktiskt fått mig att vilja ta mig ut i spåren igen och igen och igen.

 

Vad går appen ut på då? Under ditt första mission störtar en helikoper som du befinner dig i på osäker mark. Du får kontakt med en radio-operatör som guidar dig genom terrängen för att hitta till base-camp. Det gäller att springa så att Zombiesarna inte tar dig! Det är kanske ingen app för den lättskrämda då jag själv kände mitt hjärta rusa lite extra när rösten i mitt öra skriker "Zombies, 100 meters after you. KEEP RUNNING!" "Zombies, 92 meters from you". Tro mig, är det något som får mig att älga mig fram i spåret så är det rädslan att bli uppäten av zombies!

Sprang gjorde jag iallafall, tog mig till basecamp och blev insläppt där. Nu är jag känd som Runner5, basecamps nya ansikte och springare. Tillsammans med denna app kommer jag göra mig redo för inte bara blodomloppen, utan även till den dag då zombiesarna kommer.

 

Sitter här i godan ro och dricker det sista ut min kaffekopp. Försöker hitta lite girlpower-musik som ska få strömma in i mina öron under dagens joggingrunda. Det känns passade idag!

 

Dock är den eviga väntan tills jag ger mig ut alldeles för lång. Det blev en sen frukost för mig då städning och disk kom före denna morgon. Samtidigt vill jag inte få håll, mjälthugg, mjölktugg eller vad ni nu vill kalla det. Okärt barn har många namn.

 

Tänker att en timme är nog en okej tid att vänta. Det är ju iallafall det man blir intutad när man står på stranden en kall julidag och vill hoppa i havet. "Du har nyss ätit Annica! Du får vänta en timme annars kan du få kramp och DÖÖÖ!". Nä. så sa kanske inte mina föräldrar, men det var det jag hörde i mitt huvud. Dö är ju faktiskt det sista jag vill.

 

Ska testa att söka mig till ett nytt spår idag. Jakten på den ultimata joggingrundan i närheten av stan fortsätter. Sist körde jag genom Teg till Ön och runt. Var en ganska trevlig runda men kanske lite för kort, för mycket trafik och asfalt hela vägen. Att jogga i diket med det upptinade hundbajset är visserligen en sport i sig. Man får hoppa, svänga och dribbla sig fram mellan de illaluktande högarna från alldeles för lata hundägare. Det kanske har sin charm ändå, eller kanske inte...

BTW. Googla inte på "poop". Det är inte en trevlig upplevelse.

En av motivationshöjarna för mitt joggingliv som jag inte nämnde igår är appar. Det finns en uppsjö appar att använda sig av som räknar ut diverse sträckor, hastighet, förbränning osv. Jag antar att de är till för att i grunden motivera en person att springa mer, se sina resultat och vilja bli bättre. Så igår tog jag hem en ny spring-app vilket jag ska ge ett försök idag. På med skorna och ut i spåret med dig kvinna!

 

Precis varit ute på en runda runt kära Höglandssjön i Örnsköldsvik. Dock gick det sämre än sämst och jag måste verkligen finna någon motivationshöjare för att få igång mig inför blodomloppet som har startskott snart. Med vad ökar motivationen att träna?

 

 

 

Helt klart en motivationshöjare! Har sedan jag kommit hem sökt med ljus och lykta efter ett par nya löpskor men de jag vill ha är självklart slutsålda överallt! Sådär sprack ju min första motivationshöjare.

 

Jag har inte hittat den perfekta rundan hemma i Umeå ännu. Bor inne i stan och att jogga bland rödljus har aldrig varit min grej. Men jag söker vidare.

 

Jag älskar att tävla mot andra. Det kan vara i löpspåret, på gymmet, på promenaden med hunden. Det spelar ingen roll. Jag vill vara bäst, I ALLT! Jag vill och ska ligga etta. Denna tävling behöver inte vara uttalad utan ibland väljer jag ut mina icket-ont vetande offer som i sin tur alltid kommer sist! Men just nu är det ensamt, både i löpspår och bland vännerna.

 

Vem vill inte ge extra krut på träningen när man ser sina resultat bli bättre, kläderna större och kroppen får en annan hållning? Men när man inte befinner sig där än är det svårt att höja motivationen med en tanke på att det i framtiden lär bli bättre. Resultat = motivationshöjare. Botten = F#ck this!

 

Hittade en såndär motivtionsbild på facebook denna morgon när jag satt i lugnan ro och drack mitt kaffe. Denna bild var väl egentligen som alla andra men den fick min hjärna att snurra något extra varv och jag började fundera på detta med lögner, vita lögner och sådant man säger för att bara göra någon glad.

 

 

Vart står jag i tanken kring denna typ av lögner? Minns när man gick gymnasiet och man ständigt matades av "Var dig själv!" "Säg sådant du står för!" "Var ärlig!" och "Håll dig till sanningen". I de flesta fall så stämmer ju dessa påståenden och jag tycker att ärlighet och sanning är något man ska eftersträva. Men samtidigt så måste jag stå fast vid att jag tycker att vita lögner också är bra.

 

Exempelvis kanske du möter en kompis och hon har på en sig en ny tröja. Du förstår att den är ny för din kompis skiner sådär lite extra när hon ser dina ögon granska den nya t-shirten. Tidigare i veckan kanske din kompis informerat dig om den där tröjan hon hittat på rean på H&M som hon tyckte var jättefin och kostade ynka 30 kronor. För dig är det kanske bara en helt vanligt, ickespeciell T-shirt, men för henne är det något hon känner sig fin i. Kanske är jag en ond person. Ond, falsk och hemsk. Men jag skulle verkligen inte ha något problem att säga att tröjan är fin trots att den är totalt normal och kanske tillockmed intetsägande i mina ögon.

 

För någonstans får man tänka på att sanningen kan såra och att vi är alla sköra människor som grundar vårat mående mycket i vad andra tänker och tycker om oss. Man får kanske ställa sig frågan då man står där framför sin kompis i den nya tröjan och hon väntar förväntansfullt på att få höra vad tycker om hennes kap, ifall man ska hålla sig till sanningen, såra, men iallafall vara sann i sin tanke eller ifall man kan stäcka sig själv till att istället för att säga "Den där tröjan var väl inget speciellt", säga "gud va fin du är idag. Är detta det bra kapet du gjorde på H&M?".

 

Någonstans kan en lögn bli ett av det mest osjälviskaste som finns i mina ögon. Det kan bli något där du förbiser dig själv för att istället lyfta något annan. Det sägs ju att det är bara är starka personer som kan lyfta andra upp (såväl fysiskt som psykiskt). Någonstans kanske detta är sant.

Då sitter man här ensam hemma efter en hel helg med en massa skoj. Det har varit Spex och sedan har tjejerna mina varit här och hälsat på igår. Det har verkligen varit en toppenhelg och solen har lyst och värmen försöker slå sig in här i norrland. Men nu är alla hemma och livet återgår  till vad det var innan helgens bravader drog igång.

 

Vardagen, den fruktade vardagen. Ibland önskar jag att någon skulle förstå hur det känns att ständigt sakna någon. Mina kompisar går hem till sina sambos, alternativt har ständig kontakt med "the special one" över telefon, söta små sms eller ett samtal här och var. Istället sitter jag klistrad till en dator och hoppas att internet ska vara så pass starkt att jag faktiskt kan skypea med webbcameran på.

 

Jag önskar att även jag kunde få mysa upp i soffan en söndagkväll iförd mjukisbyxor och titta på någon film tillsammans med min kärlek. Eller kunna planera att gå ut och äta och njuta av varandras sällskap, att inte ha flera 1000tals mil ifrån varandra. Att kunna se fram emot en film som snart kommer på bio och planera att gå och se den eller varför inte kunna överraska varandra med en romantisk middag hemma för två.

 

Men nä, mitt liv ser helt annorlunda ut. För mig handlar istället vardagen just nu om visum, skype, önskan, längtan, problem, internet, avstånd och saknad.

 

Gick upp med tuppen av någon konstig anledning idag. Kanske var jag rädd att missa min tid hos tandhyginisten idag vilket resluterade i att jag saktna men säkert rullade ur sängen vid 7-tiden imorse.

 

Tandläkaren.. Vad finns att säga om dessa dagar. Jag har en otrolig tandläkarfobi och det känns fruktansvärt hemskt att jag snart kommer sitta i den där tandläkarstolen medan hyginisten petar runt med den där vassa manicken som skulle kunna agera mordvapen i vilket skräckfilm som helst. Men nä, jag måste ta mig samman och göra detta. It is for my own good!

 

Annars gjorde jag om mina naglar igår igen! Börjar förstå vad Mido menar att jag gör nya naglar varannan dag (vilket är något han är totalt ointresserad av, men ändå ska jag flasha mina naglar varje gång i kameran). Men jag försökte häromdagen att göra "Cartoon-nails" vilket blev lite av ett failure. Det kan bli så när man ska försöka med något nytt och inte riktigt hittat någon teknik för att få det att även sitta bra på nageln. Så nagellacket började ramla av redan dagen efter! Så igår blev det nya naglar vilket kanske inte i sig var så fräsigt. Men iallafall är nagellacket kvar på naglarna även idag! Det är ett framsteg!

 

Nu har jag jobbar fem heldagar vilket har resulterat i att jag känner mig nästan främmande i mitt hem, Har den senaste tiden spenderat mer tid på jobbet för att sedan ta mig hem vid 22.00 snåret och går mot jobbet igen runt halv åtta på morgonen.

 

 

Men nu har jag en ledig dag och allt måste göras. Det ska städas, handlas, donas och fixas. Hade tänkt börja dagen med en jogging-sväng men regnet stoppade mig. Så får ta mig ut om någon timme kanske. Måste verkligen komma igång. Inte länge kvar till blodomloppet och jag är nog i min värsta form på länge. Men skam den som ger sig och med vilja kan man göra det mesta.

 

Men innan joggning och handling sker så ska golven skuras och sängen bäddas. Jag hoppas alla tar det lugnt där ute och tar hand om varandra.

Vi människor här i Sverige är ju ganska roliga ändå. Eller nu kanske jag inte ska generalisera och dra alla över samma kant. Jag kanske bör inringa mig på människor i norrland är ganska roliga, eller människor i Örnsköldsvik är ganska roliga, eller mina vänner på Facebook är ganska roliga ändå. För det är ju ett himla tjat om detta med vår. Nu har snön dalat ner över både Örnsköldsvik och Umeå och överallt är det chockade människor. "Men såhär mycket snö ska det inte komma i April". Men nu måste jag ju erkänna att det är faktiskt samma visa varje år.

 

Förra året i maj var jag på väg till min andra resa till Egypten. Minns att det började snöa på min resdag ner till Stockholm och då skallade den välkända klagan vid denna årstid: "men när kommer våren då?". Idag virvlar snön ner och det är faktiskt bara april. Så om vi ska tro på min blogg angående vädret så kan vi lungt konstatera att vi får tålmodigt vänta lite till.