Emmys bästa vakentid brukar vara mellan midnatt och fyra. "lugn, det ordnar med sig själv" berättar bvc. Själv funderar jag över när. Lagom till skolstart känner jag rent spontant. Hittills visar hon inga tendenser att vilja sova på natten, trots supertråkiga föräldrar som inte gör annat än att sitta och natta lilla skrutten. 

Men skam den som ger sig. Tillslut ska vår dotter också vakna upp om dagarna!

Tiden går verkligen snabbt just nu. Dagarna avslöser varandra och jag har noll koll på vilken dag det är och än mindre vad klockan kan tänkas vara. Jag antar att det är såhär för många av de som precis fått barn.

 

Jag var beräknad att föda den 22 september. Jag var beredd redan från 1 september men någon glömde lära min lilla hur man läser av datumen i en kalender. Dagarna kom och gick och jag var mer redo än någonsin. Likaså kom den 22 september, och gick. Så fortsatte mina dagar och trots en helt galant graviditet utan vidare komplikationer så blev jag mer och mer trött, mer och mer krämper och kände mig mer och mer psykist less på att gå och vänta. Jag såg löpsedlarna framför mig; "Annica, 26 år, den första kvinnan att vara gravid för alltid".

 

 

När man går över tiden så är det inte bara alla oändliga tips som kommer in om hur förlossningen kan kickas igång som är jobbigt. Även alla tusentals SMS om "har bebis kommit än" är trefalt jobbigare. Samtidigt går man där och väntar, vankar och försöker tala sans med magen. Provade allt för att få min lilla att komma ut. Men personen där inne hade en egen vilja och tänkte inte lockas ut så lätt.

 

Den 3 oktober gick jag i regnet till en vän i närheten för att låna en kavel. För det skulle tametusan bakas bullar i hopp om att allt skulle börja innan en potentiell igångsättning blev planerad. Jag hade redan gått över 11 dagar just nu. Jag var inte intresserad av att gå över så mycket till. Så fredagkvällen spenderades med kaveln i högsta hugg och smått besviken va jag när jag kröp i sängs med en bull-full mage och ingen bebis.

 

Vaknade de 4 oktober av en lätt "mensvärk" i ryggslutet. Tänkte att det mycket väl kunde vara träningsvärk från den frenetiska kavlingen kvällen innan och spenderade dagen i soffan, sovandes. Mot kvällen började jag sakta men säkert att börja röra mig och värken i ryggslutet fanns fortfarandre kvar där. Dov och mullrande men inget som var vidare jobbigt eller smärtsamt som jag hade hört att så många pratade om. "det ska kännas här och här, si och så.". Jag var säker på att inget var på gång, men långt inom mig hoppades jag.

 

vid 19tiden på kvällen började jag sakta klocka mina onda stunder och märkte då att de faktiskt kom och gick med 4 minuters mellanrum. Var det verkligen på gång eller är det bara ett dumt sammanträffande? Det gjorde långt ifrån ont utan snarare bara en dov värk i ryggslutet. Jag gick och tog mig ett bad, packade väskan och städade lite här hemma medan maken satt och spelade dataspel och åt kanelbullar, ovetandes om att det kanske var på gång. Efter timmars prat med vänner, familj och släkt bestämde vi att vi skulle åka in till förlossningen. Det kändes lite onödigt då det inte alls gjorde vidare ont och jag var säker på att vi skulle bli hemskickade och behöva komma till den planerade tiden på specialistmödravården på måndagen. Eftersom det var lördagkväll så bokade vi en taxi vid 12tiden, innan alla partyfärdiga unga skulle ockupera alla bilarna.

 

Taxin kom och där satt jag högst oberörd och skulle in på förlossningen. Kände mig som en lögnare och märkte den förbryllade minen hos chaffören.
På förlossningen fick jag sätta mig för att göra en kruva. Detta för att se barnets puls och ifall det fanns några sammandragningar där. Och det gjorde det ju! Men fortfarande var det så lite ont att jag var säker på att vi skulle bli hemskickade och att det skulle dö ut. När barnmorskan väl kollar så var jag redan öppen 6 cm och fick alltså bli kvar på förlossningen. Vi fick ett rum och gjorde oss hemmastadda. Vi skulle alltså få barn!

 

Tiden inne på förlossningsrummet gick bra. Radion spelade och jag gick sjungandes runt i rummet och dansade till musiken. Mido satt på en stol och var lagom road åt min uppvisning jag hade. Samtidigt facebookades det i full fart för att meddela familjen att det var dags, hur allt kändes och en och annan fulbild skickades också. Barnmorskan kom sedan in för att prata smärtlindring med mig och jag hade en tanke på att försöka klara mig utan sådant men tackade ändå ja till två paracetamol och lite saft. För skulle det göra för ont så ville jag iallafall ha tagit en alvedon eller två i förebyggade syfte. Men just där och då var jag ganska obrydd av smärtan.

 

Tiden gick och vid rutinkollen vid 04.00 så konstaterades det att jag var öppen 10cm och vattnet hade gått. Vad som hände efter den kollen går som in i en dimma för mig. I anslutning till det så började enorma värkar komma och jag mådde illa, spydde och hade riktigt ont. Att försöka ligga ner och slappna av kändes som ett skämt och samtidigt ville man att det skulle gå så snabbt och smidigt som möjligt. Mido var med mig och baddade min panna med en handduk vilket lättade på allt jobbiga. Är det något jag verkligen inte gillar så är det att vara för varm och kylan av handduken gjorde gott.

 

Provade lustgas ett tag med men det var inge för mig. Tyckte inte det gjorde någon skillnad mer än att det smakade riktigt illa. Så istället höll jag i masken och vägrade släppa den. Vet egentligen inte varför. Men det blev väl en trygghet att hålla i för att kunna använda ifall det skulle behövas.

 

Tillslut var det dags att krysta vilket kändes som en evighet. Precis då blev det också skiftbyte och den härliga barnmorskan Anna som skrev in oss skulle få åka hem och sova efter en natts arbete. In kom en ny grupp människor och just då brydde jag mig inte alls. Var nog inte vidare social och helt inne i min egen värld. De nya barnmorskorna stod där och peppade och tjoade att "Nu Annica, nu är det inte långt kvar!". Efter att ha hört den meningen på repeat under lång tid så fick jag nog. Sa åt dem att de kunde sluta ljuga nu. Det hade då varit "nära" i en evighet i min värld. I verkligheten kanske de hållt på en halvtimme. Tillslut berättade de att huvudet nästan var ute och att jag skulle ta i på nästa värk. Sagt och gjort så tog jag i och känslan när den lilla kom ut var otrolig! Jag hade gjort det och att höra någon liten börja gråta var den skönaste lättnaden någonsin. Sedan klippte Mido navelsträngen och vår dotter las på mitt bröst.

 

 

Tur att jag har vänner som sagt att det värsta är inte över när bebisen väl kommit ut. Det som kvarstog var än värre vill jag lova och det som skapade mest smärta för mig. Moderkakan ska ut vilket inte är det mest behagliga då den inte riktigt ville lossna. Att jag sedan blödde en hel del gjorde inte saken bättre. De klämdes, hängdes, tryckte och kändes på min mage hela tiden vilket inte alls var skönt när den var öm och slut på efter allt arbete. Tydligen var min kropp så trött att min livmoder inte ville dra ihop sig vilket orsakade den stora blödningen jag fick. Uppskattningsvis förlorade jag då 3 liter blod och kroppen var mäkta slut efter det. Pågrund av blödningen så fick jag lov att få kateter vilket jag inte önskar någon, någonsin! Då ska jag lova att lustgasen kom fram och den vägrades släppas! Lätt värsta känslan jag varit med om.

 

 

Men efter allt blod, kateter och stygn så var vi klara. Vi hade fått vår dotter Emmy på 4430gram och 53centimeter lång. En ren och skär kärlek..