Har precis avslutat ett långt och trevligt samtal med en av mina vänner jag träffade på hotellet där jag jobbade under min tid i Hurghada. Hon jobbar kvar på samma ställe och har minst sagt de mest svinlande historierna att berätta. Jag vet personligen inte vad som är mest fyllt av intriger och drama; ett avsnitt av Glamour eller en dag på Palm Royale. Låter det nästan vara osagt och har istället bestämt mig för att ta med er i denna drama-karusell. Jag bör försöka komma på ett passande namn för min kommande serie där ni ska få känna alla karaktärer och hur allt hänger samman. Ska suga lite på den karamellen till kvällen så får vi se vad det blir för namn. Har ni förslag får ni gärna slänga in dem i kommentarsfältet nedanför. När väl namnet är bestämt beger vi oss vidare mot varmare breddgrader och lär känna människorna bakom hotellet.

 

När man väl kommit till Kairo och har sina papper med sig och är redo att gifta sig så får man tänka på att allt kommer ta tid. Jag hade 14 dagar på mig i Kairo och det räckte ganska precis. Men då stötte vi kanske på problem som enbart var för oss och inte hur det brukar gå till. Det var något jag fick lära mig snabbt, vill personen man möter på andra sidan skrivbordet att man ska vänta en vecka, då spelar det nästan ingen roll hur mycket man bönar och ber.

 

 

Iallafall så fick vi börja med att åka till vår fantastiska ambassad i Kairo. Under all kritik var den och man får förbereda sig att vänta minst en timme än vad du har tänkt göra det. Ambassaden är öppen tisdagar, torsdagar och söndagar 09.00 - 12.00. Sedan har de telefontider men tro inte att någon kommer svara i telefonen under den tiden ändå. Sedan tar allt som sagt lång tif, varesig du ska lämna in ett papper eller försöka få prata med någon så kommer ingen att ta hand om dig på minst en timme. De bjuder dock på vatten där och det luktar starkt av detol (rengörningsmedel från egypten) i väntrummet.

 

Vi började med att lämna in våra papper och försökte då både fråga henne om de kan stämpla papprena samma dag (svar: Nej) och vad vi kunde göra fram till vi skulle hämta ut dem igen två dagar senare. Enligt kvinnan i receptionen så kunde vi inte göra annat än att vänta fram till ambassadens andra öppettid vilket var ren bullshit! Vi kontaktade bekanta i Sverige och hörde med dem om vi kunde göra något och då skulle faktiskt hälopappret göras och även jakten på ett stort grönt frimärke påbörjas. Frimärket hittade vi på ett vanligt postkontor och hälsopappret kunde man tydligen inte göra på alla sjukhus. Vi fick förfrågan på första sjukhuset vi besökte att de kunde skriva ihop något snabbt för en extra liten slant men vi tackade så artigt nej och tänkte att lika bra att göra rätt när vi ändå väntade på ambassaden. Vi hittade då sjukhuset som skrev dessa papper och egentligen vet jag inte vad skillnaden skulle bli om vi hade tackat ja till första killen. Kanske hade vi tjänat 50 LE på att göra "som man ska" istället för att tacka ja till den första mannen men mer än så vet jag inte. Ingen koll gjorde de utan de tog våra foton vi hade på oss själva (ansiktsfoton) och vi kunde hämta ut den färdiga pappret dagen efter.

 

När ambassaden äntligen var öppen igen så kunde vi hämta ut våra papper för att påbörja det verkliga giftemålet. Vi väntade i närmare två timmar på att få hämta våra papper och vad de nu var så upptagna med på ambassaden vet jag inte. Det var relativt folktomt och receptionisten sprang runt med sin handväska fram åter hela tiden. Så jätteupptagen verkade hon inte. När vi då fick pappret skulle stämplarna samlas in. Detta kan nog inringas i samlingsorden: Kö och väntetid. Att samla in våra två stämplar vi först behövde tog ganska många timmar och vi stod åtskilliga gånger i kö. Ett ställe ställde jag mig i "kvinno-kön" och efter att de 50 kvinnorna före mig fått gått in i byggnaden (ja, men köade innan byggnaden för att få en kölapp och sedan köa inne i byggnaden) så fick jag min kölapp och före mig var nog 200 personer. K U L.

 

Att gifta sig gick ganska fort faktiskt. När alla stämplar var inne så genomgick vi giftemålsbiten på kanske en till två timmar. Vi blir visade in på en massa kontor och de tittade på våra papper och pratade lite med Mido. Nästan ingen pratade med mig någonstans och jag fick inga jobba frågor som jag hade varit nervös för innan. Jag frågades om jag ville gifta mig med Mido och jag svarade ja. Samma fråga fick Mido och då var vi gifta så fort vi skrev på de fyra kopiorna av giftemålspapprena. Man ska både skriva sitt namn och sätta sitt tumavtryck på papprena. Sedan ska man ha två vittnen som också är med på denna procedur.

 

 

Efter detta ska de nya giftemålspapprena översättas till engelska och det var bara ett speciellt ställe som gjorde detta. Jag klagades med feber och Mido stressad av en sjuk och less fru så sötte vi på vårat första riktiga problem. De sa att vår översättning skulle ta minst en vecka vilket var helt befängt. Men de hade bestämt sig och vi kunde inte göra så mycket åt saken då. Så vi åkte hem, besegrade men iallafall gifta på egyptisk mark. Två dar senare återvände vi och fick då veta att de sa den långa tiden för att vi inte verkade på bra humör. Och nä, vi var ju faktiskt inte på bra humör så... Men tillslut så skrev de pappret som bara var ett formulär som de fyllde i med våra namn och aktuella siffror. Detta papper fick vi springa runt med för att få den inskriven och utskriven från en dator och den mannen skrev i sin tur fel fyra gånger innan allt såg rätt ut och översättningen fick sin stämpel. Sedan skulle detta papper också stämplas innan den skulle till ambassaden för en sista stämpling. Allt som allt tog nog vårat giftemål 11 dagar och kantades av värme, feber och ett antal tråkiga timmar i väntan. Men det är gjort och utan Mido hade jag självklart varit helt vilsen. Han skötte det mesta och visste vart vi skulle. Att vi också hade egen chafför och bil som tog oss överallt var guld värt!

Ana bahebbak
Igår kom jag hem från Egypten och två fantastiska, påfrestande, jobbiga, magiska och underbara veckor i ett varmt Kairo. Att gifta sig i Egypten är en karusell utan dess like och går upp och ned likt en berg och dal-bana på Gröna Lund.

Men nu har jag gjort det och är äntligen gift med den man som jag valt att spendera mitt liv med. Det är en underbar känsla att kunna säga att Mido är min man och jag hans fru. Att vi har valt att leva tillsammans i med- och motvind och finnas där och älska och stötta varandra. Vi står starkast tillsammans.

Måste passa på och berätta att det känns verkligen kul att så många tjejer hittat till blogget som har gift sig eller går i giftastankar med någon i Egypten. Uppskattar alla era mail och kommentarer jag får och svarar gärna på era frågor om denna process eller tankar kring allt. Uppskattar självklart alla kommentarer och mail jag får angående andra saker också men ni förstår kanske vad jag menar. Det är lyftande att försöka hjälpa andra i samma situation som jag. Så undrar ni något; fortsätt maila och kommentera på bloggen!