Trots att jag inte bloggat som jag brukar så ska jag hälsa er att jag har hunnit med åtskilliga timmar med nya och gamla godingar på bioduken och TVn. För någon vecka sen satt jag i Örnsköldsviks mina biografsalong och alla som har suttit i den vet att det känns som att sitta i ett ganska stort vardagsrum. Vet inte riktigt om man ens får kalla det salong om man tänker på storleken. Men det är där man hamnar om man inte ser biofilmen de första veckorna. Hur som helst var det filmen Farsan som skulle tittas på.

Jag älskar Josef Fares tidigare filmer och Kopps är nog en av de bästa filmer jag sett. Den är lättsam, rolig och allmänt härlig att titta på. Jag hade hoppats på att Farsan skulle bidra till samma mysfaktor. Men icke! Farsan är mycket mer känslig än den roliga rullen Kopps vilken den kanske också kan vinna en del på i andras ögon. Men själv tycker jag inte alls att filmen tagit sig till den nivå jag tycker att Josef Fares filmer brukar vara på. Jan Fares verkar visserligen vara en go liten gubbe men det behövs mer än en rund man med stor buskig mustasch och skojig brytning för att rädda denna film.

I söndags var det mysdags och jag blev bjuden på bio för att se Snabba cash. En film som så många pratat om, längtat efter och haft förväntningar till. Jag har själv dock inte läst boken men har hört av flertalet att boken är one of a kind med ett eget språk, ett orginellt skrivsätt och spännande karaktärer. Så det var med stora förväntningar jag klev in i biomörkret. Med för vad?

Kinnamans karaktär kändes väldigt lik hans karaktär i Johan falk - en man som lever dubbelliv. I denna film var han det fattige studenten från Robertsfors och i andra stunden var han med på de hetaste stureplansställena i stekar-stil. Dock kändes det som om filmen saknade djup och den personlighet som så många pratat om när det gäller boken. Den saknade det där häftiga jag hade förväntat mig vilkte gjorde att mitt betyg för filmen dalat.

Jag kan inte alls säga att jag hatade den men jag tror att mina stora förväntningar gjorde att den kanske inte får en rättvis recension såhär i efterhand. Det var först i slutet som filmen nådde ut och rörde vid mig för att försöka tända mitt intresse för vad som egentligen skedde. En gång lyckades känslorna i filmen (som är en stämningsdriven film)röra vid mig på två timmar. Jag kan tänka mig att Snabba cash-filmen kommer bli en såndär söndagsfilm som konkurerrar med wallander och beck-filmerna om att få visas. Jag skulle själv inte ha problem att se filmen med reklam och en lång paus för nyheterna. Kanske hittar man då något bättre att titta på?

Jag och mina filmer tänker ni nog och ja, jag gillar film! Jag hoppas att det inte kommer som en chock för er men så är det. Iallafall såg jag (delvis gjord av) Tim Burtons nya film - 9 för bara någon dag sedan och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för vad jag tyckte. Som ett sant Tim Burton-fan så måste jag medge att det inte var mycket Burton i filmen men den är mycket välgjord.

Man kommer in i framtiden där maskinerna utplånat människan och lever nu ett eget liv. Men en uppfinnare skapade 9 små dockor som i sin tur skulle rädda världen från förintelsen. Kanske låter det heltöntigt men storyn funkade väldigt bra. Dessa små dockor måste alltså försöka komma på ett sätt att förinta "hjärnan" som skapar alla maskiner, det är lättare sagt än gjort när du är en liten säck-docka.

Detta är kanske inte en film jag skulle betala mycket för att se men gillar man bra animerad film så kan det självklart vara värt en titt. Filmen är kort så det är perfect tidfördriv när du sitter där sent på kvällen men inte riktigt är redo att gå och lägga dig.

Ännu en gång har man suttit i biomörkret för att se ännu en film på Örnsköldsviks bristfälliga biograf. Varför gör de aldrig något åt den? Som förslag tycker jag att man bör iallafall göra väntrummet större. När du kommer in vet du inte om du står i en kö eller ej eftersom hela det lilla rummet är smockat med folk. Mer utrymme år folket!

Men åter till filmen. Vi såg Avatar och jag måste säga att jag är kär. Kär i karaktärerna, i miljön och den otroliga mystik som fanns med i filmen. Det skedde många gånger att jag satt där i mörkret med tårar i ögonen (ja, nu har jag tillockmed gråtit när de fällde ett träd i filmen). Men för er som inte sett den så säger jag bara - SE DEN!

Så jag tycker du ska låta dig själv svepas med in i framtiden till en värld där du inte ska ta något för givet. Det är svårt att veta vad som är verklighet och vad som är fantasi i denna välgjorda film och du kommer snabbt in i den nya befolkningens sätt att vara och du häpnas över den välgjorda miljön. Filmen är fantastisk!

Detta var sista dagen som jag spenderade med boken Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer. I flera dagar har jag suttit uppslukad av denna underbara bok och drömt mig bort till den stora kärleken, utforskandet av en ny person och pirret i magen.

Boken är så bra skriven att så fort du tar upp den och läser vidare så finns Edward med i rummet - denna otroligt vackra gestalt med glittrande hud, det sneda leendet och de kolafärgade ögonen. Själv blir du en nyförälskad Bella Swan och känner åtrån till denna mystiska man, paniken av att inte vara nära honom och rädslan för framtiden.

Jag har aldrig känt mig så nykär som jag gjort de senaste dagarna då jag lusläst boken. Att känslorna kan bli så starka av en bok? Im hooked!

Nackdelarna med att läsa boken efter man sett filmen har varit många och jag har många gånger suttit med höjda ögonbryn och frågande blick. En av de större grejerna som skiljer boken från filmen är bekännelsen om vad Edward egentligen är. I filmen står de i de gröna skogarna i Forks och Bella berättar vad hon vet om Edward. I boken sitter de i bilen, på väg hem från Port Angeles och korten läggs på bordet. Sedan är de mycket mer kärleksfulla i boken och Edward kan nästan inte hålla sina händer borta från Bella - något som inte alls framkom i filmen på samma intensiva sätt.

Nu längtar jag till att sätta tänderna i andra boken - När jag hör din röst och jag har mycket höga förväntningar på att jag ska fastna lika lätt för den och trollbindas av Stephenie Meyers sätt att skriva, Edward och kärleken.

Nu har man varit på bio igen och även denna gång blev det i Örnsköldsviks biograf. För er som inte kommer härifrån är alltså vår bio en liten bristfällig biograf med tre små salar. Så när man väl kommer någonannanstans och sätter sig inne i en biograf blir upplevelsen enorm - nästan alla biografer är större än våran.

Iallafall så blev det den nya transformers idag som även kallas "revenge of the fallen". Som namnet säger så handlar det om hämd från den onda sidan - desepticons som besegrades i den första filmen. Men genom att vara besegrad så menas inte det nödvändigtvis att man inte har möjlighet att ta upp kriget igen vilket de gjorde i denna film.

Jag kan inte säga att filmen var bra. Men inte heller att den var dålig. Men till en början av den två ½ timmes långa filmen satt jag där i biomörkret och var mäkta besviken. När blev alla robotar så mänskliga? Det funkade inget vidare för mig då jag hemsk gärna hade velat se mer stelhet i dem. De är ju robotar för tusan! Men ju längre filmen gick ju bättre tyckte jag om den. Jag kanske inte skulle säga att filmen var kanon och se den men om den nu råkar komma förbi er så kan den vara värd att se - om man är transformersnörd som jag...