I lördags hade jag och Sandra hårfärgar-mys här hemma hos mig. Tanken var att vi skulle tona håret, känna oss lite snygga och se lite fräscha ut. Tidigare på dagen hade vi varit i stan och jag hade köpt en toning som jag läst en massa om (tydligen har Kissie denna hårfärg. Are we lookalikes?).

När vi sedan står på willys och Sandra ska köpa sin färg så slår spontaniteten in och jag känner för att prova att slinga håret hemma också. I'm wild and crazy! Till Sandra hittade vi en grymt fin toning i en brun/röd färg. Den är grymt snygg på hon, fastän hon inte fattar det själv (klicka här för att se den)!


Vi börjar kvällen med att vi ska fixa mia slingor. Så jag får sitta med den fula hättan på mig medan Sandra försöker pilla ut min hjärna med hjälp av virknålen som man ska plocka ut håret med. Aldrig känt en sådan smärta någonsin tror jag! Totoalt mördbultat (efter 2 timmars tortyr) är det sedan dags att plocka fram blonderingmedlet. Var riktigt nervös för detta moment men måste erkänna att det blev grymt mycket bättre än förväntat. Så efter det väntade bara toningen, och den kan ju inte gå fel! Jag menar, Kissie använder den ju......

När vi kletar in den slås vi av en total kemisk doft. Det gick inte att öppna ögonen, syre var bara att glömma och det fanns ingen återvändo längre. Men medan Sandra står där och kletar in toningen så läser jag på paketet - Permanent hårfärg. Som sagt, det fanns ingen återvändo och det var mest bara att sitta och vänta och se vad det blir för färg. Så nu ser jag ut som en sönderblonderad fjortis. Varför kunde jag inte nöja mig med de fina slingorna som vi fick till? Varför skulle jag smacka in den himlars toningen permanenta hårfärgen? Så typiskt mig!