Idag visades det sista avsnittet av Knutby - vägen hem. En riktigt bra drama/dokumentär-serie om just händelsen i Knutby 2004. Den visade faktiskt på hur lätt man maipulerar människor och känslan av gemenskap väger mycket tyngre än samvetet många gånger. Genom att få en gemenskap, en berkräftelse och känna sig behövd kan man människan gå långt för behålla den positiva känslan att tillhöra någon eller några. Detta ser man inte bara i sekter som det i knutby utan även med pojk/flickvän och gäng.

I serien visades interjuver och ljudupptagningar från själva mötena som församlingen hade. De pratade flitigt om att få komma hem, hem till Gud och att man inte behövde vara rädd för döden. Döden var snarare en bekräftelse på att du som människa uppnått dina mål och blir "godkänd" att komma till himmelen. Församlingen hade många sådana extrema tankar om livet, män och kvinnor, renhet och synd. Många av deras tankar skulle jag nog kunnat köpa om jag skulle befinna i den situation som de i församlingen befann sig i. Man sitter där, godkänd och uppskattad av ledaren och sväljer då allt med hull och hår. Skulle här kunna sitta och dra upp en hel hög med teorier angående ämnet men för att inte tråka ut er låter jag bli.

Det var detta med "att komma hem" som barnflickan pratade om angående mordet som hon begick. Församlingen hade tidigt sagt till henne att hon var oren och fylld med onda andar. Detta gjorde att hon inte var värdig nog att komma till Gud och hon isloerades frän allmänheten. Att sitta där ensam, med en stark tro och en snevriden bild av verkligheten fick hon beordningen av Helge Fossmo att ta någons liv. Genom att hon skulle göra Gud denna tjänst hoppades hon på att skulle välkomnas till himmelen och Gud senare.

Genom att tro något sånt visar på hur manipulerad denna kvinna var och hur farligt religion egentligen kan vara. Med religion får man en otrolig makt och hamnar den i fel händer så kan det få hemska konsekvenser!