Norrland bjuder på många fina miljöer och jag och Sandra har gett oss tusan till att uppleva det mesta av dem i vårat område. I lördags var det dags för utmaningen - skallbergsgrottorna. Skallbergsgrottorna är Nordens största urbergsgrottor och om jag kom ihåg rätt skapades de av inlandsisen som en gång fanns här.



Det var riktigt varmt vill jag lova och solen stekte på bra där inne i skogen. Som vanligt är det alltid dåligt skyltat men detta tog nästan priset. Fanns en skylt som vi hittade (efter vi har snurrat runt i skogen ett tag) som ledde oss till Skallbergs stugan. Vi passade på att gå in där och det gjorde vi rätt i. Jag skrev lite kort i gästboken och beklagade mig över hur varmt det var så att framtida besökare kunde tycka synd om Sandra och mig. Efter det tittade vi på några gamla kartor över både området och grottorna och kom snabbt fram till vilken håll vi skulle gå för att hitta till grottan. Så med förväntan lämnade vi stugan och begav oss mot grottorna och mörkret.

Efter en kort promenad i rätt riktning nådde vi en smal, djup och lång skreva som vi tydligen skulle ner i. Nu börjar äventyret! Skrevan när nästan lika bred som man själv är så man fick gå på sidan mest hela tiden. Det var också riktigt djupt man skulle ner vilket gjorde det lite pirrigt. Sandra är väldigt höjdrädd så försökte även prata med henne medans man själv började oroa sig för vad som väntade nere på botten.



Tillslut kom vi ner och upptäckte då grottingången (det som är inringat på bilden). Hjälmen var på och min lilla ficklampa hängde runt halsen - vi var redo! Vi klättrade uppför de sista stegarna och nådde tillslut det lilla hålet och det var verkligen kolsvart där inne. Man såg ingenting! Visst var det bra med en ficklampa men skulle nog föredragit en pannlampa eftersom jag fick lov att stanna upp, lysa och kolla vart jag skulle och sedan försöka ta mig fram i mörket tills proceduren återupprepades. På vissa ställen i grottan var det också väldigt trångt att man nästan var rädd att man skulle få panik. För jag menar, vad händer om man fastnar där i mörket? Måste de spränga upp berget då för att kunna rädda mig? Jag är glad att jag hade hjälm och att jag är omänskligt vig (som Sandra uttrycket det).

Efter en stunds klättring, ålandes och inklämmandes så nådde vi dagsljus igen. Båda så överraskade över att det gick så fort. Kändes som om vi missat allt inne i grottan men tydligen hade vi tagit oss igenom turistleden iallafall. Dock var vi båda sugen på att försöka ta oss in i någon av salarna men Sandra var inte alls sugen på att tampas med sig höjdrädsla i skrevan igen.



Istället vandrade vi runt uppe på berget och upptäckte bl.a. andra skrevor och oidenifierat bajs (om någon vet vilket djur det tillhör, var god kommentera). Tillslut blev vandrandet för mycket för mig som lider av myrfobi och paniken bröt lös. Stackars Sandra som fick tampas med en hysterisk Annica i skogen! Men tillslut kom vi ut från helvetesskogen och efter jag kunnat lugna ner mig ett tag sökte vi reda på bilen och vände hemåt.