Klockan är inte ens nio på morgonen och jag har redan städat hela lägenheten. Okej, inte sovrummet då för Mido ligger ju självklart och sover. Men iallafall, något nöjd jag är med mig själv.

 

Det har blivit lite skrivet under två dagar. Detta för att högtiden har tagit så mycket tid. Vi har spenderat dagarna med hela Midos släkt och då menar jag verkligen HELA! Vi har varit runt 30 personer i ett rum som var ungefärligt lika stort som mitt vardagsrum i Umeå. Det har varit trångt, stimmigt, skrikigt men samtidigt väldigt kul. Kommer komma ut med ett inlägg om hur dagarna har varit senare. Tänkte nu bara ge mig till känna så ni vet att jag fortfarande lever!

 

Då var högtiden här. Högtiden som firas av muslimer världen över för att Abraham i Koranen och gamla testamentet i Bibeln var redo att offra sin son för sin Gud. Men tack och lov stoppade Gud honom och gav honom ett får att offra istället. Tur är väl det, så inte alla år efter år offrar sina söner utan istället ska vi alltså äta får idag, gott folk!

Egentligen börjar högtiden imorgon men redan idag börjar firandet. Så idag ska vi iväg till Midos familj och spendera tid med dem. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra där då jag får för mig att de fastar fram till firandet börjar. Fast kanske smygstartar de, vad vet jag? Sen ska vi iallafall till Midos kusin (han med bebisen) och spendera natten där. Tydligen så ber 1000-tals muslimer på fotbollsfälten nedanför deras hus vid sextiden imorgonbitti, så de tänkte att det kunde vara intressant för mig att se.

 

Jag hoppas dock på sömn inatt. Tror jag börjar bli förkyld här och känner mig trött och hängig. Näsan ska vi faktiskt inte ens prata om. Vill helst av allt bara sova!

Shoppen har varit öppen länge nu och jag har haft en väldans massa kort på den på datorn. Jag tog dem efter invigningen men Mido tyckte inte att jag kunde visa dem eftersom det var så stökigt efter att alla människor varit där. Dock tyckte och trodde jag att alla ni som läser skulle ha förståelse för det och fatta att det var stökigt efter att ett tiotal personer suttit på den lilla ytan. Men nä, Mido ville inte att ni skulle tro att hans shop var smute isig hela tiden.

 

Han kom iallafall hem idag och sa att han ville lägga upp bilder på shoppen så att min pappa kunde se dem (Ja, ta åt dig pappa, de är enbart för dig!). Så här kommer de på bloggen också för er som missat dem på facebook.

 

Shoppen heter Pinkfly collection men som jag tidigare skrivit så skrev skyltgöraren (eller vad de nu heter som gör skyltar) fel. Istället för collection blev det då connection, men ingen här bryr sig. Här kan folk inte prata engelska och än mindre läsa engelska. Så vad gjorde det lilla felskrivningen? Ingenting? Sen om klädbutiken inte går runt så kan de ju alltid öppna en mobilbutik, datorbutik eller varför inte ett internetcafé? Skylten passar ju iallafall...

Tänkte ge mig på att skriva lite om barnuppfostran vilket egentligen kan göra att jag tar mig vatten över huvudet. Jag vet ingenting om barn, lite om vad som enligt forskning ska vara en bra uppfostran och ännu mindre vet jag hur det är att försöka ta hand om ett barn. Men det jag vet är att jag är människa, jag funkar som de flesta andra och jag har en bild av hur jag vill uppfostra mina barn när de kommer till världen. Jag har också vänner med barn och sedan om de är supermammor eller faktiskt bara en riktigt bra morsa vet jag inte. Sedan vill jag säga att detta bör inte dras över alla i Egypten eftersom detta är bara min bild av ett fåtal människor.

 

Som jag skrivit tidigare är det väldigt viktigt att ha barn i Egypten. Familj är A och O och överallt ser man unga mammor, i tighta stuprörsjeans, sjal på huvudet och 12cm klackarna på fötterna, bärandes på en bebis eller äldre mammor som reser med hela familjen på en motorcykel, och alla utan hjälm. Det säger väl en del?

 

Vi har den senaste tiden spenderat mycket tid med en av Midos kusiner som bor med sin fru och deras bebis som är knappa halvåret. Supermysigt tänker säkert de flesta men oftast sitter jag där och förundras över deras stress över sitt barn. Jag har som sagt inte mycket erfarenhet av barn och jag kan vara ärlig och berätta att de ibland gör mig nervös. Men ändå har jag en känsla vad som bör och ska göras och vikten av respekt för ett barn.

 

I denna familj gråter barnet för jämnan. Gråter inte barnet så ska han äta eller sova. Det är ungefär det jag ser dem göra med den lille. Okej, det är väl också ungefär var som står på schemat när man är sådär liten men jag förväntar mig mys, bus och kärlek också. Det gör mig förbannad att jag faktiskt aldrig sett denna familj sitta med sin bebis i famnen och slås av den skönhet och oskuldsfullhet deras barn har. Ibland undrar jag faktiskt om de verkligen har sett sitt barn. Sedan gör det mig irriterad att så fort en bebis gråter här så ska alla i närheten börja knäppa med fingrarna, klappa händerna och göra Kss ksss ljud (ni vet, sånt ljud man gör till katter när man vill att de ska komma). Detta för att barnet ska lyssna och sluta gråta. Den j*vel som kommer göra så mot mitt framtida barn för jämnan åker ut, nu vet ni det. Det gör mig mycket irriterad. Gör man inte knäppa fingrar, klappa händer med kss kss ljud så säger man Bass (som vanligt alternativ stavning på mina arabiska ord). Bass betyder iallafall sluta och är det enda ord jag hör komma från deras munnar när en bebis gråter. Detta med att sjunga, lugna och försöka låta go och snäll finns inte. Istället säger man sluta och gungar barnet som om det fått ett åkband på Liseberg!

 

Sedan har alla familjer jag träffat med små bebisar varit väldigt negativ mot sina barn. Dom är weehesh (arabiskt ord för något som är dåligt) och jag har aldrig hört någon säga något gott om sitt barn. Detta kan självklart vara för att barnen gråter mest hela tiden men tanken som slår mig är kanske att de gråter eftersom det saknar närhet, mys och möjligheten till att vara vaken och busa runt. Nä. Äta, åka liseberg, spy och sova är mer deras vardag.

 

Vet inte vad jag ska säga eller vad jag ska tycka. Nog tror jag att det finns bra föräldrar här också. Föräldrar som baserar en uppfostran på saker som även jag tycker är viktigt. Föräldrar som tycker att de har de finaste barnen i världen. Så låt nu inte detta bli någon fakta. Det är bara min känsla och som i sin tur inte behöver stämma!

Man blir som man umgås, sägs det. Och det ligger säkert mycket i det ifall man spenderar mycket tid nära någon annan. Värderingar, tankar och uttryckssätt smittar och man blir mer och mer lika varandra. Den person som jag spenderat mest tid med de senaste åren är ju Sandra, min kompanjon och partner in crime. Igår åkte stackarn på hjärnskakning under arbetstid och tydligen ville inte jag vara sämre!

 

Ramlade och slog mitt huvud igår också. Ingen hjärnskakning men en bra bula och ett ont huvud fick jag istället. Antar att det är min kropp som saknar Sandra och vill vara lite som hon. Detta har då resulterat i att jag inte kan lyfta ögonbrynen för att det gör så himla ont. Har ni tänkt på hur ofta ni rör ögonbrynen egentligen? Jag kan berätta för er att det är ofta! Exempelvis så rör jag ögonbrynen när jag tar detta kort. Föreställ er smärtan, gott folk!

 

Igår spenderande vi en heldag i Cairo. Var riktigt kul att få komma ut lite, lufta håret och vara social med andra människor.

 

Vi gick hemifrån vid femtiden på morgonen vilket resulterade i att jag enbart hade sovit två timmar på hela natten. Kände mig dock inte så trött som jag borde ha varit. Sömn har faktiskt inte varit min starka sida de senaste dagarna. Säkert sovit sammanlagt sex timmar de senaste tre dagarna. Så kan tänka mig att min energi gick på sparlågan.

 

Vi kom upp till Cairo och åkte iväg till Midos universitet för att hämta ut hans papper och prata med någon gubbe där. Men jag antar att universitet funkar ganska likt i både Egypten och i Sverige, iallafall när det kommer till viktiga personer att behöva prata med. De är aldrig där, sitter i möte och kommer åter efter lunch. Så vi fick åka in mot Giza och Cairo igen. Vi mötte upp Hossam och Sarah utanför Mcdonalds för en frukost. Frukost på Mcdonlands är riktigt vidrig! Vi fick någon wannabehamburgare men med korv, ägg och ost och sedan en fet potatisbulle vid sidan om. Ja, vad säger man..?

 

Sen gjorde vi stan lite och hade jag haft mer pengar hade jag velat gå all in. Så mycket kläder, skor och väskor det fanns överallt och det kliade riktigt bra i fingrarna. Men jag försökte fokusera på Hurghada och att pengarna kommer till större användning där är på min kropp. Så lyckades hålla mig ganska bra på pengaspenderandet.

 

Efter vi suttit på Café och druckit allt från kaffe till alkohol så skildes vi åt och jag och Mido tog oss vidare till Cairotower för lite turistande. Lyckades ta mig in på det egyptiska priset (3Le) än turistpriset (70Le) för en gångs skull. Skam den som ger sig antar jag!

 

Vi åkte upp för Cairotower och jag fick lära mig något nytt om min karl - han är höjdrädd. Det fick jag lära mig på 187 meters höjd. Men jag tror han uppskattade utsikten ändå och vi kom upp i tornet precis som solen gick ned. Det var verkligen jättevackert. Synd bara att solupp- och solnedgångarna går så fort här. Man hinner knappt blinka så är det över.

 

Utsikten var kanon där men tyvär var luften inte så klar vilket gjorde att vi inte såg vidare långt. Efter vi stått och avnjutit utsikten så begav vi oss vidare för att äta en snabb middag och sedan fara hem. Jag hade vid det här laget blivit så trött att jag inte visste in eller ut, upp eller ner. Sedan var alla sittplatser på tåget uppbokade fram till den 29de men ja, detta är ju Egypten, landet där ingenting är som de säger. Så vi gick in i tåget och jag satte mig ner och somnade med en gång. Två timmar senare vaknade jag till liv och ingen hade ännu kommit för att sitta på platsen som jag hade beslagtagit. Så kanske missade någon tåget alternativt så var det en man som såg hur trött jag var och lät mig sitta. Männen här är väldigt artiga när det kommer till sådant. De står i regel ifall det finns en kvinna utan sittplats så att hon istället kan sitta ned. Lite som vi gör/ska göra för gamla människor på bussen.

Nu kryper jag till sängs här i Egypten. Långt före alla småbarn, gamla och övriga invånare i detta land. Precis sett klart nyaste avsnittet av The Vampire diaries och fullkomligt älskade det. Nu väntar några timmars sömn innan det är dags att vakna när folket här går och lägger sig (alternativt slutar jobbet). Imorgon vid 05 går tåget upp till Cairo där vi ska spendera en dag med Midos kompis och hans fru Sarah. Sen ska vi också titta in på Midos universitet vilket ska bli lite skoj för en fd. universitetsstuderande som mig.

 

Men innan dess krävs skönhetssömnen. Så godnatt världen!

Nu har jag tänkt att skriva om något som irriterar mig väldigt mycket här och som jag har enorma svårigheter att se nyttan med. Enligt Islam och/eller något som kallas Fataawa (Jag tror det är guidelinjer grundade på utsagor och handlingar av Mohammed om hur man bör leva. Ungefär som ett svenskt prejudikat) så är det dålig att kasta mat och dryck. Det är en bra tanke och fungerar väl lite som våran klassiska "tänk på barnen i Afrika". Man ska alltså inte ta för sig för mycket mat så man måste kasta det och på så vis överkonsumera. Bra tanke där!

 

 

Dock ser det ofta ut såhär i vårat kylskåp. I detta fall ser vi då lite ris, en pytteliten kycklingsbit och någon sås gjord på något som jag tror kan vara spenat. Detta är inte en portion och jag har svårt att tro att personen som ätit detta kommer komma tillbaka idag och slutföra ätandet. Detta kommer alltså att resultera i att maten ändå kommer kastas eftersom varken jag eller Mido eller någon annan i hans familj kommer känna att de vill äta på en halväten kyckling. Har även hänt att det sparats en halväten chokladboll eller en halv tugga av en tårtbotten. Ja, att få i sig en halvtugga till hade verkligen varit omöjligt. Hmpf..

 

Såhär står det i Fatwaan;

"Den mat som blir över måste sparas till nästa måltid eller bör ges till behövande,

även om den har torkat ut, för den som är kapabel att göra det."

 

Bra tanke där. Men i verkligheten funkar det inte, inte här iallafall. Här sparas istället maten i vårt kylskåp tills det blivit dåligt och sedan åker det till soporna. Jag har flertalet gånger sagt att vi borde ställa ut köttet till katterna eller ge äpplen som vi själva inte skulle äta till åsnan utanför köket. Men då stirrar folk konstigt på mig och anser att det är viktigare att ge mannen till åsnan eller kvinnorna på gatan maten istället. Och på grund av det får blir alla utan mat. Slutet gott, allting gott?

Visste ni att jag sjunger som en kråka? Jo, det är faktiskt sant. Tror många av mina vänner kan skriva under på det. Jag har liksom en röst som inte alls passar sig för att sjunga med, tråkigt nog. Minns en dag i grundskolan när en tjej kom fram till mig och sa:

Tjej: - Annica, vet du vad du borde jobba med när du blir stor?
Liten och osäker Annica: Nä, vadå?

Tjej: Du borde göra röster till animerade barnfilmer!

Liten men glad Annica: Va? Tycker du? Varför då?
Tjej: Jomen du har en sån röst bara. Du låter liksom som en tecknad ekorre!
Liten och desto mer osäker Annica: Ohh..

 

Detta var inte mobbing så nu ska ni inte tro det. Det var väl bara så att hon (som var min vän) tyckte jag lät som en chipmunk redan på 90talet. Kanske borde jag provspelat för Alvin och gängetfilmerna ändå..

 

 

Tillbaka till sjungandet. För det var faktiskt det som jag hade tänkt att skriva om. För trots att jag inte kan sjunga så kommer det små truddellutter ur munnen på mig för jämnan och en låt (eller snarare melodin) kommer allt som oftast. Ofta när Mido är uttråkad sjunger "I feel bored!" i James Brown melodi. Ja, helt normalt kanske. Pinsammare är dock att min melodi är Björn Rosenström - Het. Byter självklart ut ordet het till den känsla jag känner precis då. Funkar kanonbra och här i Egypten gör det inte så mycket. För här vet ingen vem pinsamma Björn Rosenström är och alla de fjortishitsen han hade. Värre är det ju dock i Sverige då alla säkert kommer ihåg den dåliga dängan. Så när jag kommer tillbaka till Sverige så måste jag verkligen skärpa mig för att försöka passa in igen. Men tills vidare; "Jag är så tröööÖöött, så trött! Kan ingen natta mig? Aldrig att jag klarar det här."

Efter mer än 10 minuters bråk med min dator kan jag äntligen skirva. Jag bokstavligen hatar att jag inte alltid har mitt tangentbord på svenska utan att det ibland är engelskt eller ännu värre - arabiskt. Det är ju helt omöjligt att skriva då och nu vägrade datorn att ändra tangentbordet i huvudtaget. Men det var ju faktiskt inte det här jag hade tänkt skriva om när jag loggade in idag. Jag ska istället ge en uppdatering om vad som kommer ske inom den närmsta framtiden här.

 

Shoppen är som tidigare sagt öppen och det finns ingen anledning för oss att stanna kvar i denna stad (varje liten del av mig hoppas av glädje vid tanken). Så den 25 denna månad kommer vi äntligen ta vårat pick och pack och bege oss till Hurghada och engelsktalande människor. Tänka sig att det är mindre än en vecka innan jag kommer kunna vara ute och gå, prata med folk och söka jobb som en normal människa. Slippa sitta inomhus och det bästa av allt - kasta av mig den förbenade sjalen och kunna göra iordning mitt hår igen!

 

Men innan dess ska vi ta oss ytterligare en sväng upp till Cairo på söndag. Det är också en stor och efterlängtad dag för mig. Vi ska hämta ut Midos papper på universiteten och även träffa hans kompis som är där med sin fru Sarah från Tyskland! Äntligen en tjej jag kan prata med! Så vi ska då vara med den under dagen och hitta på något skoj i storstan.

Ja, att vara vaken hela natten och fram till läggdags ikväll gick som det gick. Vi såg dark shadows och efter de började klockan krypa mot 7 tiden på morgonen. Jag antar att folk i Sverige hade börjat vakna till liv och bege sig ut till sina arbetsplatser. Själv låg jag i sängen och kollade på Masken 2 - Son of the mask. Underbart med lite nostalgi och dålig humor när man ligger sådär i sängen och är övertrött. Såg ni också masken som barn? Tecknad eller otecknad.

 

Iallafall somnade jag lagom till slutet av filmen. Eller jag dog nästan. Inget i världen kunde väcka mig, inte ens när ena pinnen som håller upp madrassen ramlade ned. Nä, istället sov jag bara vidare med huvudet på kudden, rumpan på golvet och fötterna i fothuset på sängen.

 

Trots min sena sovstart vaknade jag vid 13 idag. Så jag tror inte det kommer bli omöjligt att somna ikväll ändå! Hoppas bara att herrn i huset också lyckas! Jag har ju haft mina rutiner och försökt vara vaken på dagen och sova på natten. Det är ju han som lever amok med sovtiderna. Dags för skärpning för om mindre än en vecka väntas flytt och jobbsök i underbara Hurghada.

Sitter här och det är varmt och fuktigt i vår lägenhet. Det är det faktiskt mest hela tiden! Min dators termometer (eftersom jag inte har en riktig) säger att det just nu är 30 grader utanför dörrarna. Varmt och skönt alltså. Solen har gått ner också så just nu kryllar vägarna av människor och flugor.

Själv har jag suttit inomhus, utan flugor och sett senaste avsnittet från Vampire Diaries. Så skönt att man kan fördriva lite tid med streamande när man har tråkigt här. Igår var det aktuella Torka aldrig tårar utan handskar på SVTplay som gällde. Riktigt bra och rekommenderas till alla!

 

SVT är grym att streama från. Det går snabbt och laggar aldrig (tillskillnad från TV3play där mitt älskade hollywoodfruar går.). Dock är SVTplay så elak att jag kan se exempelvis Torka aldrig tårar utan handskar och underbar Williams lista. Men Ung och Bortskämd måste man allt vara i Sverige för att se. Finns det någon rimlig förklaring till detta? Känner mig diskriminerad och bortglömt av SVT. Jag som betalar min radiotjänst troget i alla år!

Gårdagkvällen natten var en aningen speciell. Dagen innan hade vi varit på besök hos några av Midos kusiner och hon hade sin bror hemma på besök som egentligen bor i Saudiarabien. Pratade inte så mycket med dem eftersom jag blev ivägdragen utav hans syster till hennes rum där vi skulle sitta och prata på balkongen och ta en massa kort. Ungefär som vanligt alltså.

 

Men igår skulle vi träffa hans kusin från Saudiarabien och hans fru med deras tre månaders bebis. Vi möttes upp runt 18 tiden för att gå till parken. Parken är ett litet grönområde som är inhängnat. Du betalar en slant, får gå in och sitta på sådanadär standard-utemöbler i vit plast. Där satt vi och drack dricka, åt mackor och chips som "lunch". Lunch klockan 18 är faktiskt helt normalt här. Efter det kom kusinen på den ursmarta idéen att vi borde vara hos dem hela natten. Som en sleepover men utan sleep. Jag tyckte det lät helknäppt. Varför skulle vi sitta hos dem hela natten och inte sova? Men så blev det iallafall och redan vid 23 tiden började jag känna tröttheten komma.

 

Vi såg på film, drack chai (vilket är det arabiska ordet för tea), pratade och stojjade. Vid 3 tiden på natten tyckte de att det var dags att äta middag. Så de ställer sig och tillagar kofta och makaroner som förövrigt var supergott och riktigt kryddigt. Säkert den bästa koftan jag ätit här! Dock hade hon säkert gjort 40 bitar av kofta och ALLT skulle ätas upp. När vi hade ätit klart kan jag lova er att jag var övermätt. Mättheten hade tillockmed gått över till ett illamående och jag kände mig nästintill gravid med min överfulla mage.

 

Utsikten från deras balkong över staden Maghagaha

 

Vi stannade där till 6 imorse innan vi började gå hem. Solen hade inte hunnit upp riktigt men staden började vakna till liv. Det var skönt och svalt ute och man kunde se att alla började förbereda sig för en dags arbete. På vägen mötte vi kvinnor med getter som susade ner för gatan, människor som vallade sina kor till betet och folk som stod och packade upp dagens frukter och grönsaker på marknaden. Det var otroligt vackert att se och jag önskar att jag tagit lite kort. Men jag var alldeles för trött och mätt för att ens tänka tanken.